Lennarts bloggsida

 Känslan av hämnd som i nästa sekund går över i vanmakt. Inuti huvudet känns det som en grå bubbla, där verklighet och fantasi rör sig som i gelé. Kroppen känns seg och det bor en förnimmad likgiltighet i bröstkorgen som gör magen stel och får hjärtat att bulta som om det ville ta sig ut, fly dit ingen sorg finns.

Du har tappat och förlorat ditt barn, ditt barn som du älskar, vill väl och dina känslor för detta barn går inte att beskriva med ord. Du har tappat det liv som skulle leva med dig och åt dig då du tynar bort i ålderdom. Gråta hjälper inte, inget hjälper mot hopplösheten i ditt hjärta.

Nää, det går inte att beskriva den vanmakt och skada en ensam förövare kan åsamka andra människor. Vad får dem att utföra denna livslånga tortyr på sina medmänniskor? Vad får dem att ställa ett högre ideal som åsidosätter allt som vi kallar mänskligt? Är hatet så starkt, hur uppkom det och varför?

Våra medier försöker febrilt att svara på dessa frågor. De famlar runt och söker återigen de enkla svaren. Internets avigsidor, högerreaktionära grupper som får fritt spelrum och hatfulla ideologier som målar upp de flesta medmänniskor som fiender. Slutsatsen blir att samhället inte fokuserat tillräckligt på detta hot och mer kontroll behövs av denna grupp individer. Enligt mallen är de alltid lågutbildade män med en stor portion av frustration. Konservativa som tar den enklaste vägen och vill förklara sina egna tillkortakommanden genom att rikta sitt hat mot någon annan grupp. Förklaringen låter lite väl enkel och generaliseringarna gör att det hela får lite av naivitetens skimmer över sig.

Terrorns medarbetare har en enkel livsbild där svart är svart och vitt är vitt. De som inte kommer fram till samma slutsatser blir fiender och avhumaniserade, ofta har de ett eget språk där färgningen av ord och argument uppfattas annorlunda än hos majoriteten av befolkningen. Detta är terrorns kärna, avhumaniseringen av tänkta fiender oftast av ord men ibland och alldeles för ofta av handlingar. Fiender uppdiktade eller verkliga som innehar någon form av egen agenda att störta, förstöra den sanning som är evig. Dessa måste förgöras och förstöras så att den verkliga sanningen skall segra, den sanning som finns i den subkultur där dessa individer befinner sig.

Här finns terrorn, i dessa enklaver, det kan vara regeringar i diktaturer som ser avhumaniserade fiender som bara vill leva sitt liv ifred, det kan vara ideologiska grupperingar som anser sig ha funnit den rätta vägen och alla som inte ser den är avskum som bör tas bort eller bara förlöjligas. Det kan vara små grupperingar som ser konspirationer små som stora som alltid bygger på att samhället de föraktar drivs av en egensinnad elit som kontrollerar nyheter och utför saker, har åsikter för att lura sig till fördelar på andras bekostnad.

Vi har alla sett och hört dem, bärarna av terror i fascistiska, nazistiska, kommunistiska samhällen där statsapparaten begått ofattbart grymma handlingar mot sina medmänniskor. Vi har sett dem genom historien i grupperingar som tar lagen i egna händer, från Srebrenica i vår tid till nikeupproret i Konstantinopel på 500-talet. Vi har sett dem hos religiösa fanatiker som tror sig få vägledning från en högre makt (alltid finns där någon eller några som måste tolka dessa ”budskap” och vrida dem i motsatt riktning från alla världsreligioners kärleksbudskap som format vår världsbild av rätt och orätt), de finns inom judendom, islam, buddism och kristendom. Och nu ser vi dem i de subkulturer som frodas i den moderna digitala världen där de förstärker sina vridna åsikter med en blandning av fakta och lögner, till en världsbild som för oss andra ter sig helt skruvad med höger och vänsteråsikter som får öronen att sluta sig en musslor.

Motmedlet är som Jan Stoltenberg så riktigt påpekar öppenhet och mer demokrati. Låta så många som möjligt vara med. Helst alla i samhället och låta alla åsikter luftas i ett så öppet klimat som möjligt. Här har vi i majoriteten en uppgift, att hålla debattklimatet på en rimlig och nyanserad nivå utan övertoner, för den skull behöver tonen inte skruvas ned så att det blir ett ryggdunkande. Gärna hätska debatter där de olika ideologierna ställs mot varandra och där fakta ställs mot fakta. Långsiktighet mot kortare temporära lösningar.

Ett motmedel som jag personligen tror på är att arbeta för ett mer jämlikt samhälle där de ekonomiska och sociala skillnaderna inte växer sig för stora. Som marknadsekonom inser jag att vi behöver ekonomiska och sociala skillnader i samhället för att skapa de incitament vi behöver för att utvecklas, men vår uppgift är samtidigt att se till att dessa skillnader inte splittrar vårt demokratiska samhälle i VI och DOM.

Utopia går aldrig att skapa, men riktningen för vårt samhällsbyggande måste alltid vara att så många som möjligt ska ha det så bra som möjligt utifrån de värderingar och kunskaper som vi har gemensamt.

Demokrati med mänsklig hänsyn alltså.

.

Människor blir mer individualistiska och strävar i allt högre grad efter självförverkligande. Detta skifte får naturligtvis politiska konsekvenser.  Tommy Möller Professor statsvetenskap DN Debatt  2011-03-12  http://www.dn.se/debatt/valet-av-juholt-ar-logiskt-utifran-opinionen-i-partiet

Ny partiledare, diskussionerna har gått höga om vänster eller höger, visionärer eller traditionalister. Klart är att de fortfarande inte hittat rätt, utan att förutsäga vad den nya partiledaren vill så verkar debatten som förde fram denna kandidat inte riktigt fått kläm på grundproblemet inom detta forna arbetarparti.

Ett av svaren till kräftgången som i stort pågått under de senaste 25 åren beror inte på ställningstaganden i det korta perspektivet utan i det långa. Partitoppen lever helt enkelt inte i verkligheten längre. I DN,s debattartikel utgår en statsvetare från de undersökningar som visar att människor idag ser sig som individualister. När vi tillfrågas om olika värderingar brukar denna hamna högst på listan.

Men det stämmer inte. Vårt beteende visar att vi blir mindre och mindre individuella.

Marknaden har förstått detta för länge sedan. Alla innecentrum byggs likadana, samma affärer med samma utbud. Vi vallfärdar idag till dessa mammonpalats och inhandlar samma saker.

Om ni byter ut ordet individuella mot ordet egoistiska så faller bitarna på plats. Vi självförverkligar oss genom att strikt tänka på oss själva, se om vårt eget hus.

Här ligger socialdemokraternas stora problem, likt oss så tänker de egoistiskt. Detta gigantiska parti har länge varit en karriärväg. När individen som nått någon form av makt så öppnar sig ekonomiska möjligheter, de tillfrågas om de vill sitta i styrelser, de är öppna för olika former av lobbyverksamhet som ger ekonomiska som personliga fördelar o.s.v.

Vi väljare är inte dumma och dessutom har vi faktiskt ett minne. För varje skandal av ekonomisk karaktär som har briserat över åren har förtroendet minskat. Kvar finns snart bara de s.k. gråsossarna, som likt en fåraskock följer partilinjen.

Jag kan ta några moderna exempel på egoismens följder…

• En f.d. justitieminister som sitter i styrelsen för ett amerikanskt bolag som tjänar pengar på utförsäljningen av vår välfärd och inte betalar sin skatt i Sverige.
• En fackföreningsledare som sitter i flera styrelser och tar ut ersättning utan att ens läsa årsboksluten
• Fackföreningsfolk och partiarbetare som tillskansar sig sommarbostäder och lägenheter från stiftelser som skall hjälpa behövande.
• Utnyttjande av kontakter då utförsäljning av allmän egendom görs i den marknadshysteri som pågår och kan ta ut enorma vinster på extremt kort tid.

Listan kan göras längre, det briserar små skandaler lite då och då. Problemet den senare tiden är att de inte reagerar längre, inte ens partiet själva.

Sakta har förtroendet naggats i kanten för partiet. Detta har gjort att ideologin och visionerna har hamnat i bakvattnet. De dagsaktuella frågorna har blivit viktigare, strategiska kortsiktiga beslut än viktigare. Allt beroende på att det långsiktiga förtroendet är borta.

Men, den som inte själv skulle utnyttja sin ställning för eget välbefinnande i en liknande situation kan ju kasta den första stenen.

Läste just på socialdemokraternas sidor från deras tankesmedja angående självrannsakan. Partiet tappar i val efter val och tycks inte fatta hur de skall få stopp på denna kräftgång. I den senaste veckans analys från arbetarrörelsens tankesmedja görs en analys långt bak i tiden http://www.arbetarrorelsenstankesmedja.se/veckansanalys.aspx?id=1701

Analyserna är i och för sig bra, men vad som slår mig är det akademiska språket och angreppsvinkeln. Är det inte just detta som är socialdemokraternas stora problem? Grunden trodde jag i min enfald var att de är ett arbetarparti.

• Ett parti för lönearbetare helt enkelt, inte ett parti där ledningen blir styrelseproffs med oanade löneförmåner.
• Ett parti som står på den lilla mannens sida, inte ett parti som mer och mer liknar en intern karriärapparat som tappat sina rötter och inte visar särskilt mycket ilska över att en hel genaration ungdomar håller på att slås ut från det civila samhället.
• Ett parti som är en motkraft mot utförsäljningen av våra gemensamt uppbyggda samhällsfunktioner, och inte medlöpare till den kortsiktiga utförsäljningshysteri som pågår.
• Ett parti som för en politik där man ständigt diskuterar balansen mellan frihet, jämlikhet och broderskap. Förhållandet mellan staten (jämlikheten) och individen (friheten).
• Ett parti som vet varifrån man kommit och framförallt vet vart man ska, som inte fastnar i dagsaktuella sakfrågor som görs om till räkne exempel.
• Ett parti som klarar av att leda samhällsdebatten och inte bara svansa med.

Socialdemokratiska arbetarpartiet behöver reformeras från grunden, de måste inse att den ledning som finns idag inte har klarat uppgiften.  De måste rensa ut medlemmar som berikar sig själva med hjälp av den politik som de står för. De måste ta till stora yxan och sluta använda små mejslar, dutta och ha förståelse för medlemmar som utnyttjar sin politiska ställning.

Socialdemokratiska arbetarpartiet måste vända tillbaks till ett parti som står för solidaritet med de som har det svårt i vårt samhälle och sluta att vara så egocentriska. Se de enorma problem som finns på arbetsmarknaden och reagera starkt mot exempelvis urholkningen av vår arbetsrätt (läs utnyttjande av människor genom gratispraktik, bemanningsföretag o.s.v.)

Med andra ord, för att vända trenden måste SAP bli ett arbetarparti igen. Inte ett offentlighetsparti som styrs av egenintressen.

22 procent av dem som har ett jobb röstade på S. Andelen för M var 32 procent. Det är en observation som smärtar allra, allra mest, sade Mona Sahlin.

Det är nog dags att släppa fram nytänkarna inom detta parti som varit med att öka samhällsklyftorna under de senaste 30 åren.

Ser vi det från en tioårsperiod har de som tjänar mest fördubblat sin inkomst medan de som tjänar minst har stått still. Gapet ökar och med den de samhällsproblem vi ser idag. Ingen tjänar på detta i ett längre perspektiv hur konstigt det än kan låta.

Har humanisterna blivit naturalist-materialister? Eller har de helt enkelt gått hela vägen och blivit Solipsister? Frågan ställs på sin spets idag på debattsidan i DN ( http://www.dn.se/debatt/fel-att-bunta-ihop-manniskor-som-ateister-eller-muslimer-1.1168699 ). På samma sätt som debattören Elisabeth Gerle har jag reagerat på humanisternas rätt trånga synsätt (se tidigare bloggar) http://lennarts.bloggsida.se/?p=44  http://lennarts.bloggsida.se/?p=34 http://lennarts.bloggsida.se/?p=75

Att de kallar sig Humanister och samtidigt kräver tolkningsföreträde när det gäller hur samhället bör se ut och utvecklas, där ingen plats lämnas åt dem som har andra åsikter och ibland förlöjligas å det värsta. Där äldre tänkares verk förpassas in i ett sorts okunnighets träsk. Där alla tankar som inte faller humanisterna på läppen förlöjligas och hänvisas till ren okunskap eftersom vi vet mer idag, där de försöker renodla tanken i vad som är rätt och fel och där vetenskapen skall självgenerera bäde hög moralisk som etisk standard. Trots att utvecklingen i väst går åt motsatt håll. Visar att humanisterna själva är kontraproduktiva. De förfasas över ett tidigare tankemönster som de nu själva är med att skapa.

Ska man väcka debatt så ska man, vad sägs om att jämföra humanisterna med Sverigedemokraterna, vilket Elisabeth Gerle gör i sin debattartikel. Men innan jag går vidare låt oss titta på vad orden ursprungligen betyder. Humanism =livsåskådning som utgår från det rent mänskliga o. de mänskliga intressena. Naturalism: Benämning på åsikter som gå ut på att naturen är den enda sanna värkligheten l. att människan till sitt väsen helt o. hållet är en naturvarelse. Materialism: beteckning för åsikten att naturen icke skapats av Gud, utan har sin grund i sig själv. Solipsism = överdrivet betonande av det egna jaget; sjuklig stegring av egocentriska själsdrag (från latinets solus ”ensam” och ipse ”själv” som är ett låneord av okänt ursprung).

Vid läsandet av själva grundbetydelsen av ovanstående ord menar jag att de som idag driver den humanistiska frågan mer liknar materialister och naturalister än humanister. De vrider frågeställningarna så att all form av ”mythos” skulle vara av ondo. Mythos är motsatsen till logos som på vilken grund vetenskapen vilar, mythos är alltså inte logisk utan snarare en förnimmelse, känsla, upplevelse, något som finns utan att det går att förklara utifrån logiska resonemang alltså. Om denna ”känsla” är rätt eller fel är helt vannsinigt att diskutera, eftersom det helt enkelt inte går att göra. Anledningen till detta är att mythos inte är logisk utan dess motsats. Skall man då diskutera den utifrån ett svart – vitt förhållande, rätt – fel förhållande måste detta ske med logiska termer och även förklaras rationellt, vilket alltså är detsamma som logos. Mythos kan därför inte diskuteras utan snarare betraktas och utifrån betraktningen belysas. Mythos är alltså varken rätt eller fel, den bara är.

Hänger ni med? Låt mig ta ett exempel. Vi försöker med konsstycket att fånga friheten. Hur skulle då detta kunna utföras? Så fort den ringas in och fångas är det ingen frihet längre. Friheten går alltså inte att fånga. Så fort vi försöker kontrollera denna frihet så minskar den och skulle vi få tag på den och låsa in den så är den borta.

Så humanisterna har här ett problem som de löser med händelser, de förklarar en rad händelser som frukten av mythos. Händelseförlopp skulle enligt denna modell enbart bero på den världsbild som finns just vid det tillfälle händelsen skedde. Förstår ni svårigheten? Detta synsätt skulle då vara vetenskapligt eftersom ”ceteris parabus” råder (en översättning skulle kunna vara ”allt annat oförändrat”). Men samhällen är mer komplexa än så, och för att förstå vår samtid som vår historia får vi nog ta till all tankekraft som finns och har funnits. För att kunna ta till oss denna kunskap måste vi vara öppna mot andra tankemönster än våra egna. När detta sker så faller humanisternas argument ihop eftersom ”de har svaret” och med detta svar kräver tolkningsföreträde över andra som inte förstått vad de förstått. Detta är alltså i botten ett ytterst ohumanistiskt tankemönster eftersom det inte utgår från de allmänmänskliga tankemönstren. Däremot passar det väldigt bra ihop med både materialistiskt och naturalistiska tankemönster. I och för sig blir utövare av denna tankebild väldigt solopistiskt och egocentriskt, men det är en helt annan fråga… 

Tillhöra en minoritet, det vore något det! Tänk att få en egen gräddfil in i finrummen…

Jag menar jag skulle mycket väl kunna driva ett större börsbolag, typ  LM Ericsson eller ERICSSON som de numer heter. Jag är ju utbildad för det och trots att jag tillhör ”the small people” ( http://www.affarsvarlden.se/affarsjuridik/article791432.ece ) så är jag inte dummare än att jag förstår hur man skall använda den lilla teoretiska verktygslåda som finns. Om det kommer signaler från någon analysgrupp nerifrån från någon ointressant medarbetare om att marknaden viker, så ser jag till att ta ett beslut om neddragningar med sedvanlig osthyvelprincip. Jag väljer och vrakar lite bland alla de fina nya produkter som vi kan tillverka i framtiden som diverse utvecklingsgrupper tagit fram och läser in mig vad de jobbiga experterna säger om saken innan beslut fattas. Jag beordrar omvärldsanalyser och fattar beslut utifrån dessa (förra ericsson chefen, ni vet han som tycker vi andra är ”small people” läste antagligen inte dessa, därav hans uttalande om att den kinesiska Telecom industrin inte var något hot mot ericsson för några år sedan). Jag läser statistik, mjölkar produkter, utser stjärnor och lägger ner fabriker som vi mjölkat klart (jag vet att vårt språk ibland ter sig kaxigt för dem som inte vet vad som finns i min lilla verktygslåda).

Nåväl, det går att raljera hur mycket som helst över dem som valde rätt föräldrar snarare än visat sin kompetens. Det handlar alltså om en mix av omständigheter som, födelseort, kontaktnät, lite tur, utbildning naturligtvis och att visa ett lagom mått av självkänsla. Det gäller att ha samma jargong och åsikter som sin omgivning och inte som ”the small people”.

Men alla kan väl om de bara vill, eller?? Nja det finns statistik på rörlighet mellan klasser, den är trots den enorma utvecklingen från 50-talet och framåt rätt begränsad. Människor bliva vid sin läst *, skulle man kunna säga. Desto jämlikare ett samhälle är desto fler människor rör sig mellan de olika klasserna. De flesta tror att framförallt USA har stor rörlighet, statistiken visar dessvärre att de tillhör bland de sämsta i I-världen.

Även om Sverige ligger bra till i jämförelse är det tyvärr ändock relativt marginella grupper som gör s.k. klassresor.

 Men, det finns en genväg som heter kvotering. Det innebär att man kan gå förbi andra i karriären, allt jag behöver är att vara kvinna och/eller tillhöra en stackars minoritet. Så nu är det bara att leta i sina gömslor efter detta.

• Kvinna är jag inte så det går bort… Men kanske jag tillhör någon minoritet?
• Homosexuell är jag inte heller. Jag vet inte vad det är för fel på mig men jag tycker det verkar rätt ekivokt.
• Jag heter Lennart vilket inte är så bra för detta syfte för det finns 132 864 stycken till, de flesta vill inte bli kallade för Lennart så bara 29 615 stycken heter det. 78% av oss vill inte veta av sitt fina namn. Det är lite skämmigt därför har ingen döpts till det som förstanamn på över tio år. Så om jag håller ut kommer jag bli en minoritet med mitt namn…
• Min ålder kanske, nja det är 58322,5 personer födda samma år som jag och bor i Sverige. Undrar vem den där halva är, kanske det är jag i sådana fall borde jag verkligen vara i minoritet. En grupp för oss halva medborgare vore väl något att kämpa för, mig veterligt har ingen halv medborgare något styrelseuppdrag i ett börsbolag.
• Jag är svensk medborgare, men det är 20227 som är lika gamla som mig som är födda utomlands någonstans, själv tillhör jag de 97 186 stycken som är födda i Sverige. Ingen tur där alltså. Om ni tycker siffrorna haltar från de ovan så har jag här räknat både kvinnor som män i statistiken och bara män ovan.  När jag släktforskat har jag i och för sig en invandrad kvinna (från Ryssland) på 1600-talet. Hennes gubbe och min farmorsfarfarsfarfarsfarfar född 1686 hette Per-Jansson Brännare blev nesligen tillfångatagen vid slaget om Narva och förd som krigsfånge, såld som livegen (slav) och dog i fångenskap.  Men tantatluran måste varit ett rekorderlig fruntimmer hon gick med barnen från Ryssland till Kåge i Västerbotten där hon fick Per Brännares arv och gård. Hennes namn skrev inte den tjurige prästen upp så det kan bli svårt att använda detta som bevis på att jag tillhör de invandrades minoritet i Sverige. Den enda andra invandrande släktingen är ännu mer diffus, en utgrävning visar en obekant kvinna som var ”storman” och lades i hög under järnåldern, hon visar tydliga tecken på att komma från andra sidan Östersjön (Estland tror de med tanke på sammansättningen av bronset), hon låg på vår arvegård som numer är flyttad till Skellefteå stad (grandegodset i kåge).

Jag får helt enkelt ge upp, jag tycks inte tillhöra någon minoritet överhuvudtaget, om jag inte flyttar vill säga. Detta innebär till min stora förfäran att jag aldrig kommer att driva eller sitta med i styrelsen för något större bolag, trots mina eminenta kunskaper.

Jag borde känna mig överkörd, knyta näven i fickan och förbanna livets orättvisor, men jag gör det inte… Jag har det rätt bra, bra och intressant arbete, fantastisk familj för att inte tala om mina vänner. Jag borde känna mig sidostäppad men känslan som kryper fram ligger mer åt det nöjda hållet, något måste vara fel på mig…

* Beteckning för skomakares verksamhet; särsk. i uttr. bliva vid sin läst o. d., hålla sig till sitt skomakeri, äv. allmännare: hålla sig till sitt eget fack l. område (som man förstår sig på); i sht i ordspråket skomakare, bliv vid din läst!  : Svenska akademins ordbok: http://g3.spraakdata.gu.se/saob/

Mitt allra första arbete på Universitetet utmynnade i en modell för vad vi då kallade NIC-länder (nyindustrialiserade länder). Kort gick den ut på att två paralella ekonomier fanns inom samma skatteregion. Min slutsats var att dessa NIC-länder var tvungna att knyta ihop dessa olika ekonomier för att få tillväxten att lyfta. På renare svenska saknades en medelklass som är drivande inom ekonomin, och stimulans borde ske till denna grupp på bekostnad av storfinansen inom dessa regioner.

Till min stora förvåning ser jag nu ett Europa som börjar spjälka upp ekonomin i två skikt. Tyskland är det land som idag kommit längst i denna process som inleddes av Gerard Schröder (s) och fortsattes senare av Merkl (kd). Vad man gjort är att lätta upp regelverken i anställningsskydden, i syfte att öka rörligheten på arbetsmarknaden. Tyskland har idag en mycket liberal arbetsmarknadslagstiftning som gett goda resultat för staten (minskad arbetslöshet, mindre sociala kostnader o.s.v). På kort sikt är alltså denna form mycket framgångsrik.

Men vem får betala kalaset? Svaret är de som hamnar i det lägre skiktet. I Tyskland idag minskar de fasta anställningarna, visstidsanställningar, projektanställningar ökar och med en arbetskraftsreserv där fler arbetstagare konkurrerar om de arbetstillfällen som finns innebär detta att lönerna för dessa grupper rent generellt minskar. Eftersom Tyskland likt Sverige inte har lagstadgade lägstalöner utan låter arbetsmarknadens parter sköta lönesättningen så är nu vissa arbeten nere i ca 50 kr/timme eftrsom de saknar en organisation som företräder deras intressen. Det är denna växande grupp som betalar de minskade statsutgifterna med subventionerade löner.

Man behöver inte vara någon Einstein för att förstå att denna utveckling på sikt kommer att skapa friktion i samhället och ge stora sociala skillnader. Vi håller helt enkelt på att bygga upp en ny stor underklass i Europa. Vi vet att kostnaderna för samhället ökar när klyftorna blir större och att ingen långsiktigt tjänar på en sådan utveckling. Vare sig högern eller vänstern vill att detta skall ske, ändå sker det framför våra ögon idag. Någon förändring kommer antagligen inte att kunna ske förrän den breda medelklassen blir drabbade av detta utanförskap.

I Sverige går vi åt samma håll, fast med andra verktyg. Arbetslinjen gör att en rad människor får arbete, men inte normalt lönearbete utan subventionerade arbeten. Det viktiga är att hålla nere siffrorna, speciellt i år som är ett valår. Dessa människor får arbeta med en betalning som gör att det knappt går runt rent privatekonomiskt. Staten subventionerar arbetskraft som i stort sugs upp av större arbetsgivare, även inom den privata sidan. Detta snedställer konkurrensen och de miljarder som satsas bl.a. genom arbetsförmedlingen subventionerar större företag på bekostnad av de mindre. Systemet blir därmed kontraproduktivt eftersom tillväxtpotentialen i Sverige ligger just hos de små företagen som riskerar att slås ut av detta system.

Vad vi behöver är mer genomtänkta system, en lättning av arbetsmarknadens regler som de flesta kan stå bakom och under processen nogrant vara vaken för justeringar av de biverkningar som av naturliga skäl kommer att uppstå vid större förändringar. Vi måste även sluta med att vara så rädda för konjukturarbetslösheter som uppstår, utan börja se dessa som ypperliga tillfällen att öka utbildningsnivån i samhället. Skapa ett flexiblare samhälle helt enkelt för att under högkunjukturer stärka vår konkurrenskraft gentemot andra skatteregioner. Detta tjänar vi alla på, därför ska inte individen bekosta sådana förändringar utan vi skall gemensamt vara beredda att investera i vår skatteregions framtid.

Jag är kluven

Jag måste erkänna att jag är kluven i den debatt som nu seglat upp. Rut och rot, hjälp med lättare arbeten som vi normalt alla klarar av själva, nu subventionerade av staten.

Visst kan man diskutera med sig själv på en lägre nivå, ifrågasätta om vi skall ha pigor och drängar, men å andra sidan är det väl bra om en högt utbildad arbetar med det han/hon ska istället för att snickra ihop en uteplats. Men å andra sidan har vi alla rätt mycket fri tid och vad gör vi med den? Är det OK att gå och putta på en golfboll och låta en statssubventionerad piga samtidigt städa ens hus eller lägenhet, eller en dräng slå i några spikar och bygga ut huset (båda är löjligt enkelt att göra själv)?

Rotavdraget, eller drängavdraget har inte rört upp riktigt samma känslor som Rutavdraget eller pigavdraget. Anledningen till detta förstår jag inte och kan därför inte bemöta den. Visst finns det människor som föds med tummen mitt i handen, men det finns säkert lika många soffpotatisar som aldrig städar. Att båda grupperna skulle klara av att utföra praktiska uppgifter är helt klart, såtillvida de inte har handikapp eller är sjuka på något annat sätt.

Och ser man på, det är just här skiljelinjen går mellan de borgerliga och oppositionen.

Om jag däremot går lite djupare in i problematiken undrar man varför vi har så stort behov av dessa tjänster? Vi har, eller snarare skulle ha tid till detta, men har vi det? Samhället går mer och mer mot ett prestationssamhälle där tiden hemma blir mindre och tiden på arbetet längre.

Våra närmaste bekanta och släktingar bor idag rätt långt ifrån varandra, så hur visar vi att vi är lyckade och skaffar oss status i vår grupp? Vi är tyvärr fortfarande nakna apor och har naturligtvis det beteendet kvar. Utvecklingen går mot att skaffa olika markörer för att visa detta, boende, bilar, kläder, resor, fritidsaktiviteter m.m.

Hjulen snurrar på och vi skaffar fler markörer som tar tid, de skall skötas och fejas. Den tid som blir över efter att vi arbetat ihop de rätt onödiga markörerna går helt enkelt åt och för att hänga med i dansen måste vi skapa ny tid. Vi köper in tjänster som finns på den öppna marknaden, förr gjorde vi det svart, nu subventionerar staten det hela så det svarta har blivit vitt. Här är anledningen till att 3 av 4 av oss tycker att det är en strålande idé att använda skattepengar för att vi dels skall slippa vad många anser vara tråkigt arbete och dels skapa mer tid till oss att göra annat som andra förhoppningsvis reagerar positivt på. En del blir ju avundsjuka, vilket nästan är bättre, för då är man ju verkligen lyckad. Det är inte bara larv, vi mår kortsiktigt bra när vi lyckats skrapa ihop till något som vi tror ger status, vem minns inte känslan, lukten av den nya bilen som rätt fort falnar i ändlöst tvättande och fejande av denna tingest. På längre sikt kommer den tråkiga vardagen in, men på kort sikt får vi en kick av det, enligt den forskning som är gjord.

Problematiken med rot och rut är alltså vårt sätt att leva och vårt sätt att se på varandra i den grupp vi tillhör. Så länge som vi högaktar det prestationsinriktade samhället kommer denna marknad att bestå, antingen svart eller vitt för den som har råd och/eller prioriterar att betala för den.

Istället för att med skattemedel subventionera några familjers badrum och utföra dem i de modernaste snitt för att imponera på någon, kanske vi skulle sätta hantverkarna i något mer samhällsnyttigt som att bygga bostäder t.ex.

Istället för att någon springer runt och städar hemma med skattemedel kanske dessa personer skulle få anställning inom hemtjänsten och hjälpa de som faktiskt har behov av det.

För att detta skall få allmänt gehör krävs dock att vi själva slutar jaga runt i ekorrhjulet och ser varandra mer från insidan än utsidan, så jakten efter tiden består nog någon generation till…

Ska man skratta eller gråta? På DN debatt skriver moderaterna om vad de vill göra nästa mandatperiod OM de kommer i maktställning igen. På punkt efter punkt så framträder en nästan oroande okunskap om dels vad man faktiskt gjort och dels en okunskap om samhällsekonomi (ordet ekonomi betyder hushållning av resurser, ha detta i minne). Att bemöta en artikel av denna magnitud kräver en lång artikel, därför kommer jag bara kort att bemöta varje del för att senare förklara mer ingående.

1. Starka offentliga finanser: Det finansiella sparandet har minskat, under ”de goda åren” 2007-2008 minskade sparandet med 38 miljarder. Under samma period ökade BNP med 93 miljarder kronor (källa SCB). När finanskrisen kom började regeringen låna pengar samtidigt som skattelättnader gjordes och mycket stora kapitalgarantier till den finansiella sektorn utan att ställa krav på hur dessa pengar skulle användas (bonusar utlåning till befintlig bostadsmarknad etc.) Kapitalet användes INTE till att finansiera nya idéer i samhället utan lades nästan uteslutande på s.k. döda investeringar (se prisutveckling på bostäder i förhållande till nybyggnation, samt utvecklingen av småföretag etablerade de senaste tre åren).

2. Privatiseringen av offentlig verksamhet: Artikelförfattarna skriver ”Vi har slagit fast att det är underordnat om en verksamhet drivs i offentlig eller privat regi så länge kvalitén och tillgängligheten är god”. Inget sägs om prisutvecklingen eller att regeringen skapat nya oligopolmarknader (några få finansiellt starka privata som kontrollerar en marknad i en monopolliknande situation). Detta är ett enormt kapitalskift från ägande av oss alla (våra gemensamma tillgångar) till ägande av några få (redan nu äger 1% över 40 % av våra tillgångar). På ren svenska, man sänker skatteuttaget och kapitalet som frigörs äts upp av kostnadsökningar som tas hand av ägarna inom de nya oligopolmarknaderna. Man lockar med en morot för att kunna göra en enorm kapitaltransferering.

3. Lönen motsvarar inte arbetsinsatsen: Detta är nog det mest populistiska inslaget av dem alla. Finns det någon där ute som varit på en normal arbetsplats där man varit nöjd med sin lön? Nej, trodde inte det. Jag har arbetat som verkstadsarbetare, där alla ansåg lönen alldeles för låg och flyttade man bara till en annan arbetsgivare så skulle man få mycket bättre. Samma argument fanns på dataföretaget Datema, på Posten, när jag arbetade som controller på SAS, som butikschef på IKEA, som administrativ chef på IKEA och samma argument har jag hört under alla mina år som ordförande för oberoende möbelhandlare. Vi har ett bra system med kollektivavtal, jag bävar då politiker skall in i lönesättningen för olika grupperingar. Detta leder bara till kortsiktigt röstfiskeri. Vi har kollektivavtal och när lönen blir det allenarådande på en arbetsplats är detta ett ledningsproblem och visar att något är fel i organisationen. Lönen är naturligtvis alltid viktig, men är inte den enda faktor som spelar in om arbetstagaren trivs med sin arbetssituation. 

4. Skattelättnader som särskilt gynnar låg och mellaninkomsttagare: Om denna åsikt råder, varför har de nya moderaterna inte utfört detta då? Skattelättnader som är gjorda har i första hand hamnat hos höginkomsttagare. Är skattelättnader det enda sättet? Många som röstade på alliansen trodde att den nya regeringen skulle ta krafttag mot den svällande byråkratin inom den offentliga sektorn, men icke. Enormt stora besparingar finns att göra inom stat och landsting och borde ha prioriterats, men då hade man själv drabbats av nedskärningar, något man tydligen inte var beredda att göra. Är skattebetalarna (d.v.s. vi) beredda att ta pengar från de mest utsatta för att få det ännu bättre ekonomiskt. Ordet solidaritet är uttjatat och har tyvärr mist sin innebörd efter åratal av politisk slagordsretorik, men den finns där. Nästan alla av oss har antingen själva drabbats av denna egoistiska politik eller så har vi någon i släkten eller bekantskapskretsen som drabbats.  

5. Ökat inflytande över den egna arbetssituationen: Timanställningarna har ökat, bemanningsföretagen har växt i en takt som är ofattbar. Arbetstagare här har snarast tappat det lilla inflytande som de hade, så ser verkligheten ut. Arbetsmarknadens regler må ha varit mer än lovvärt dåliga och hämmat en flexiblare arbetsmarknad, men det vi ser växer fram är knappast ett bra alternativ. Ur askan i elden. Vad de nya moderaterna säger är att de som inte drabbas och slängs ut i kylan skall organisatoriskt moderniseras, enligt det mönster som funnits inom den modernare industrin sedan 80-90-talet. Att detta inte gjorts tidigare är inget mindre än en skandal. Jag har faktiskt själv försökt söka mig in i den offentliga sektorn för att bidra med kunskap om detta mycket svåra förändringsarbete, eftersom jag har specialkunskaper just i detta fack, men mötts av kalla handen med en förklaring av att jag inte arbetat inom offentlig sektor. Min omgivning förstår ingenting, men det gör jag. Ett förändringsarbete kräver nytänkande, något man inte vill ha. Att förändra den offentliga sektorn innebär att man ”plattar till” organisationen. Man tar bort både stora som små självutnämnda påvar och ger alla i organisationen större makt att förändra sin egen arbetssituation. Jag kan skriva mycket om hur man gör, det finns hela böcker om det och under 80-talet sysslade nästan hela samhällsvetenskapen inom våra universitet med modeller om utformningen som alltså inplanterades inom industrin men inte i den offentliga sektorn. Återigen ser vi att regeringen har en vision men utvecklingen går åt andra hållet, nu tar de upp den igen är det någon som kommer att tro dem? De tar upp förskolans personal som exempel på att de som är närmast ett problem faktiskt är rätt duktiga på att lösa dem. Problemet här är att förskolan drivs av kommuner, inget sägs om hur denna idé skall utformas på statliga verk och institutioner vilket är rätt talande för oss som är vana att läsa mellan raderna.

6. Sjuksköterskor har inget att säga till om: Den lösning som regeringen hitintills haft på detta problem har varit att privatisera delar där sjuksköterskor arbetar. Det första de privata ägarna har gjort är att implantera de nya organisationsstrukturerna och naturligtvis fått en produktivitetsboom. Den mängd frigjorda kapital som detta ger har dock inte gått till löner utan till övervinster. Hade denna process istället gjorts inom den offentliga sidan hade överskottet kunnat användas till bättre sjukvård, kortare köer eller betalat andra samhällsnyttiga saker. Privatiseringen har visat en sak, att det finns mycket att göra och bara mer pengar in i dessa gigantiska organisationer inte löser några problem.

7. Demensboende: Här studsade jag verkligen till. Okunskapen verkar här nästan överväldigande. Min far är nämligen dement. Det viktiga för honom och alla andra med denna hemska sjukdom är att allt förblir som de varit vana med. Sakta, sakta slutar de att fungera normalt, tillslut känner de inte ens igen sina nära och kära. I Frankrike har de gjort som moderaterna här föreslagit och byggt upp särskilda hem för demensboende till en enorm kostnad. Nu inser man i Frankrike att detta sätt är både dyrt och dåligt därför sneglar de på den svenska modellen med hemtjänst och hjälp i hemmet. Denna form är relativt billigare och mer human mot den sjuke. I detta läge så kommer i en debattartikel skriven av de nya moderaterna ett förslag att bygga upp Frankrikemodellen. Ska man skratta eller gråta?

Jag finner inget nytt i debattartikeln, jag förstår inte att de nya moderaterna går till val med löften som går emot den politik de själva fört. På punkt efter punkt säger de en sak och gör en annan, så ska man skratta eller gråta???

Lite ekonomiska fakta som kan vara bra att ha nu när det är valår. Politikerna har en förmåga att vrida och vända statistik till sin egen fördel, därför presenterar jag som oberoende lite riktiga siffror, fria från ideologiska och taktiska hänsyn.

• Kvartal 3, vår gemensamma ekonomi har fallit med 5% (BNP) jämfört med förra kvartal 3.

I debatten kommer ni att få höra andra siffror de regerande kommer att dra siffror som jämför med andra länder, helst sådana som gått sämre. Oppositionen kommer att ta fram siffrorna i kronor och ören då låter det mer.

• Arbetslösheten är nu 8%, stora skillnader finns i olika åldersgrupper, värst drabbade är de yngre. Arbetslösheten har ökat med 28,4 % jämfört med samma period föregående år.

Här kommer det att diskuteras väldeliga i alla våra medier. Partierna kommer att använda samma strategi som ovan. De blå i jämförelser med andra som har högre siffror och oppositionen i reella tal d.v.s. antalet arbetslösa och hur många fler som blivit det. Man kommer också att attackera den s.k. arbetslinjen och regeringen kommer att fly undan med argument om finansiella krisen och göra egna beräkningar som visar hur bra man varit på att klara av den.

• Här kommer de siffror som kommer att diskuteras mest. Statistiken gäller alla som är mellan 15 år och upp till 74 år. Här finns alltså även en mängd som av naturliga skäl studerar och en mängd pensionärer, denna grupp börjar bli väldigt stor eftersom ”krigsbarnen” var väldigt stora kullar. Nåväl här är siffrorna…
  1. Totalt antal                                              6 964 400
  2. Totalt i arbetskraften                            4 946 800
  3. Har lönearbete                                        4 547 800
  4. Öppet arbetslösa                                     399 000
  5. Var på arbetet hela kvartalet             3 334 800
  6. Var borta minst en vecka                     1 213 000
  7. Borta p.g.a. semester                              934 000
  8. Borta p.g.a. sjukdom                               897 000
  9. Borta p.g.a. föräldraledighet                118 400
  10. Borta av andra skäl                                 71 000

Jag har skrivit en blogg om hur man enkelt skulle kunna få ner siffran ”borta p.g.a. sjukdom” se denna länk http://lennarts.bloggsida.se/?p=78

65,3% av dem som finns i åldrarna 15-74 år arbetar alltså. Sjuka av dessa är 19%, var femte är alltså sjuka minst en vecka? Därav debatten och de klantiga förslagen som verkar lite panikartade både från oppositionen som från regeringen.

• Låt oss titta på den andra gruppen, de som har pension, studerar eller tillhör den omdiskuterade gruppen förtidspensionerade.
  1. Totalt antal                                             6 964 400
  2. Totalt ej i arbetskraft                            2 017 500
  3. Förtidspensionärer och sjuka              434 900
  4. Pensionärer                                              779 600
  5. Heltidsstuderande                                  381 200
  6. Övriga                                                       421 900

Här finns mycket att göra för våra politiker. Det skulle gå rätt lätt att föra över vissa grupper mellan de olika facken. Förtidspensionärer skulle exempelvis kunna erbjudas utbildningar som passar dem för att föra ut dem på arbetsmarknaden igen, inte alla men en del. VIKTIGT är dock att alla överföringar sker individuellt och INTE med osthyvelstrategi och klantiga förändringar inom systemen. Inom gruppen heltidsstuderande finns yngre som anpassat sig och studerar på eget bevåg hellre än att gå arbetslösa. Antalet pensionärer kommer att öka vilket gör det av största vikt att öka antal arbetstillfällen i samhället. Den sektor som vi vet kan växa mest är småföretagarsektorn, dessa har dock drabbats hårdast av den finansiella krisen och kommer att ta tid på sig att återhämta sig, speciellt som denna grupp entreprenörer inte ger några politiska vinster att hjälpa. Vare sig oppositionen eller regeringen har gjort något drastiskt åt denna situation som råder när de haft makten utan lämnat över problematiken till den finansiella sektorn som inte riktigt fungerar som den ska. Där tittar man mer på personliga nätverk än på bärkraften i idéerna. Banker o.s.v. har aldrig skaffat sig know-how om företags eventuella framtida bärkraft istället tar de beslut utifrån personkemi mellan bankman och ägare samt egna kontakter eller egna nätverk.     

Bra att veta är att fram till finanskrisen då småföretagarna lämnades ute i kylan ökade denna grupp sina satsningar på forskning och utveckling, medan de stora bolagen minskade sina forskningskostnader. Vad detta innebär på sikt behöver jag knappast påtala utan är självklart.

Vidare är det ett stort framtida problem att Sveriges andel av mellanstora företag är så liten. Siffror visar år ut och år in att ytterst få små företag kan växa i Sverige. Undantag finns naturligtvis och dessa få undantag brukar tas upp som exempel att det faktiskt går, vilket är befängt. Det är lika dumt som att säga att alla kan bli världsmästare i slalom bara de försöker och lägger manken till.

 Nu vill vi se en ansvarsfull långsiktig politik, utan gnäbb och gnäll på de andra. Återigen säger jag, använd den kunskap som finns istället för att ideologisera och hitta på egna Kalle Anka lösningar.

Valår och partiledardebatten är avslutat. De olika grupperingarna lägger som vanligt upp sin strategi efter vad den andre inte kan. Klart är att frågan om regeringsduglighet blir det mantra vi stackars medborgare kommer att få höra nu under resten av året, eller snarare bristen på regeringsduglighet från de andra. Detta innebär att retoriken kommer att ha en mycket stor betydelse i valrörelsen. Det gäller att försvara och attackera med korta enkla meningar som folk förstår innebörden av. Det är här framförallt två partiledare visar sig ha en fördel.

Den ena är den f.d. kommunisten Ohly som har sin politiska uppväxt i slagordsvänstern och den andre är nyordskonstruktören mästare Reinfeldt som kan hitta på nya ord i parti och minut.

Om ni lyssnade noga kallades det rödgröna alternativet med ord som ”gäng”, ”kartell”. Båda är negativa ord och helt medvetna.

Oppositionen bör enligt mig sätta sig ner omedelbart och vässa sin retorik, förenkla de orättvisor som en låtgåpolitik skapat och den systemnonchalans (dålig kunskap om hur de olika skyddsnäten hänger ihop vid de förändringar som införts) som finns i det blå blocket. Döp om det nysvenska ordet ”arbetslinjen” så att det passar in i de rödgrönas retorik. Vässa debattklimatet lite och kalla den blå alliansen för exempelvis ”de fyras gäng”. Oppositionen bör gå på attack och inte som i partiledardebatten på reträtt. Sätt er ner och fundera ut nya nysvenska ord och fall inte in i den gamla vänsterns rätt urvattnade slagord sprungna ur 60-tals vänsterns retoriska ord och begrepp.

Det finns det nygamla ordet ”utanförskap” som lite taffligt de rödgröna försökte använda mot den blå alliansen, utan att få något tryck i det. Utanförskapet som definierats av moderaterna har som bekant ökat med ca 70 000 människor. Något som man inte riktigt fick fram i debatten. Anledningen till detta var att den rödgröna alliansen ständigt hamnade på reträtt och fick trots att de är i opposition försvara sina förslag lagda i riksdagen under oppositionsåren. De blå använde samma strategi som socialdemokraterna under många år gjorde mot de borgerliga och ifrågasatte skillnader i de rödgrönas politik. Denna strategi har varit mycket framgångsrik inom svensk politik de senaste 50 åren.

Oppositionen misslyckades också att på ett enkelt sätt förklara att privatisering av marknader som snabbt blir oligopolmarknader gör att priser stiger. Alliansen hörde jag under debatten kalla naturliga monopol för ”socialism”, vilket vi vet att det inte är, men de vann en politisk poäng på denna omskrivning. De rödgröna borde hitta på ett nyord för detta rätt invecklade skeende som oligopol är. Att några få aktörer oftast starkt finansiella ”familjer” tillverkar sina egna monopol genom segmentering av marknaden med förödande långsiktiga konsekvenser för samhället, bl.a. arbetslöshet, social utslagning och ökade sociala klyftor med allt vad det innebär. Makten blir på sikt enorm hos dessa ”familjer” och urholkar demokratin. Exempel på detta idag är de extrema bonusar som bottnar i en ofattbar girighet inom dessa kretsar. Dessa finns framförallt i marknader med starka oligopola inslag.

Ett förslag på ett nedsättande retoriskt ord på detta fenomen är ”Joakim von Anka – politik” eller ”utslagspolitik” som är dubbeltydigt.

När det gäller den klantiga politiken som alliansen fört när finanskrisen kom, då bärkraftiga nya småföretag med bra idéer slogs ut in masse, så var det ovanligt tyst från oppositionen. Alla vet att de som kan bära vårt framtida samhälle finns idag som embryon just hos riskaverta små bolag. Ingen hjälp kom från alliansen, bankerna stängde av finansieringen som fått till följd att de flesta nystartade småföretag med briljanta idéer slogs ut, och regeringen stod handfallen och gör så än idag. Ett förslag till nyord för detta fenomen skulle kunna vara ”låtgå-politik”.

Läs mer på…

http://www.dn.se/nyheter/valet2010/tre-utmaningar-for-ny-regering-1.1030067

http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/politik/article6459506.ab

http://rodaberget.wordpress.com/2010/01/20/mona-sahlin-sopade-banan-med-reinfeldt-hans-tre-musketorer/

http://www.moderat.se/web/Olof_Lavesson.aspx