Lennarts bloggsida

 Känslan av hämnd som i nästa sekund går över i vanmakt. Inuti huvudet känns det som en grå bubbla, där verklighet och fantasi rör sig som i gelé. Kroppen känns seg och det bor en förnimmad likgiltighet i bröstkorgen som gör magen stel och får hjärtat att bulta som om det ville ta sig ut, fly dit ingen sorg finns.

Du har tappat och förlorat ditt barn, ditt barn som du älskar, vill väl och dina känslor för detta barn går inte att beskriva med ord. Du har tappat det liv som skulle leva med dig och åt dig då du tynar bort i ålderdom. Gråta hjälper inte, inget hjälper mot hopplösheten i ditt hjärta.

Nää, det går inte att beskriva den vanmakt och skada en ensam förövare kan åsamka andra människor. Vad får dem att utföra denna livslånga tortyr på sina medmänniskor? Vad får dem att ställa ett högre ideal som åsidosätter allt som vi kallar mänskligt? Är hatet så starkt, hur uppkom det och varför?

Våra medier försöker febrilt att svara på dessa frågor. De famlar runt och söker återigen de enkla svaren. Internets avigsidor, högerreaktionära grupper som får fritt spelrum och hatfulla ideologier som målar upp de flesta medmänniskor som fiender. Slutsatsen blir att samhället inte fokuserat tillräckligt på detta hot och mer kontroll behövs av denna grupp individer. Enligt mallen är de alltid lågutbildade män med en stor portion av frustration. Konservativa som tar den enklaste vägen och vill förklara sina egna tillkortakommanden genom att rikta sitt hat mot någon annan grupp. Förklaringen låter lite väl enkel och generaliseringarna gör att det hela får lite av naivitetens skimmer över sig.

Terrorns medarbetare har en enkel livsbild där svart är svart och vitt är vitt. De som inte kommer fram till samma slutsatser blir fiender och avhumaniserade, ofta har de ett eget språk där färgningen av ord och argument uppfattas annorlunda än hos majoriteten av befolkningen. Detta är terrorns kärna, avhumaniseringen av tänkta fiender oftast av ord men ibland och alldeles för ofta av handlingar. Fiender uppdiktade eller verkliga som innehar någon form av egen agenda att störta, förstöra den sanning som är evig. Dessa måste förgöras och förstöras så att den verkliga sanningen skall segra, den sanning som finns i den subkultur där dessa individer befinner sig.

Här finns terrorn, i dessa enklaver, det kan vara regeringar i diktaturer som ser avhumaniserade fiender som bara vill leva sitt liv ifred, det kan vara ideologiska grupperingar som anser sig ha funnit den rätta vägen och alla som inte ser den är avskum som bör tas bort eller bara förlöjligas. Det kan vara små grupperingar som ser konspirationer små som stora som alltid bygger på att samhället de föraktar drivs av en egensinnad elit som kontrollerar nyheter och utför saker, har åsikter för att lura sig till fördelar på andras bekostnad.

Vi har alla sett och hört dem, bärarna av terror i fascistiska, nazistiska, kommunistiska samhällen där statsapparaten begått ofattbart grymma handlingar mot sina medmänniskor. Vi har sett dem genom historien i grupperingar som tar lagen i egna händer, från Srebrenica i vår tid till nikeupproret i Konstantinopel på 500-talet. Vi har sett dem hos religiösa fanatiker som tror sig få vägledning från en högre makt (alltid finns där någon eller några som måste tolka dessa ”budskap” och vrida dem i motsatt riktning från alla världsreligioners kärleksbudskap som format vår världsbild av rätt och orätt), de finns inom judendom, islam, buddism och kristendom. Och nu ser vi dem i de subkulturer som frodas i den moderna digitala världen där de förstärker sina vridna åsikter med en blandning av fakta och lögner, till en världsbild som för oss andra ter sig helt skruvad med höger och vänsteråsikter som får öronen att sluta sig en musslor.

Motmedlet är som Jan Stoltenberg så riktigt påpekar öppenhet och mer demokrati. Låta så många som möjligt vara med. Helst alla i samhället och låta alla åsikter luftas i ett så öppet klimat som möjligt. Här har vi i majoriteten en uppgift, att hålla debattklimatet på en rimlig och nyanserad nivå utan övertoner, för den skull behöver tonen inte skruvas ned så att det blir ett ryggdunkande. Gärna hätska debatter där de olika ideologierna ställs mot varandra och där fakta ställs mot fakta. Långsiktighet mot kortare temporära lösningar.

Ett motmedel som jag personligen tror på är att arbeta för ett mer jämlikt samhälle där de ekonomiska och sociala skillnaderna inte växer sig för stora. Som marknadsekonom inser jag att vi behöver ekonomiska och sociala skillnader i samhället för att skapa de incitament vi behöver för att utvecklas, men vår uppgift är samtidigt att se till att dessa skillnader inte splittrar vårt demokratiska samhälle i VI och DOM.

Utopia går aldrig att skapa, men riktningen för vårt samhällsbyggande måste alltid vara att så många som möjligt ska ha det så bra som möjligt utifrån de värderingar och kunskaper som vi har gemensamt.

Demokrati med mänsklig hänsyn alltså.

.

Vi vet att bättre arbetsmiljö, plattare organisationer och bra ledarskap ger högre produktivitet och mindre sjuka människor. Vi vet också motsatsen, att högre arbetstempo som vi inte tror oss kunna påverka på sikt ger lägre produktivitet och en sämre hälsa.

 Det finns en sak som vi ekonomer är överens om oberoende av vilken ideologi vi tillhör, det är vikten av en stabil och helst stor hemmamarknad. Den behövs dels för att upprätthålla de system som ett samhälle har och dels är detta grunden till att nya företag och idéer skall kunna växa.

 Det finns en annan sak som vi borde vara överens om eftersom de vetenskapliga bevisen för detta är överväldigande, de är faktiskt så stora att det inte går att motbevisa. Detta faktum är ett samband mellan engagemang, ansvar och produktivitet. Nyckeln är att få ansvar, kunna påverka sin arbetssituation som ger ökat engagemang som i sin tur ger en högre produktivitet inom den organisation där vederbörande individ befinner sig.

 Under 80 och 90-talen genomfördes stora förändringar inom svensk industri, ovanstående samband planterades in i organisationerna och gav Sverige en konkurrensfördel med mycket hög produktivitet, på ekonomispråk heter denna form ”lean-production”. Motsvarande förändringar gjordes inte i samma utsträckning inom den offentliga sidan, där man istället ökat arbetsbelastningen med ökad sjukfrånvaro som följd.

Det finns alltså ytterligare ett samband. Där man kan påverka sin situation finns det mindre sjuka (se den brutna kurvan ovan från SCB, den bröts när lean-production slog igenom inom industrin). Sambandet är klockrent och kan föras i bevis i varje vetenskaplig undersökning som görs, trots detta så verkar detta samband inte ha fastnat inom debatten i Sverige, istället så har alla möjliga lösa åsikter om sjukskrivningar, långtidssjuka, ökningen av sjukdagar o.s.v. fått fritt spelrum i både politiken som i media.

 Den nya sjukreformen som dagens politiker slagit fast är baserad på väldigt ovetenskapliga grunder, designerna bakom detta nya system har blivit ett med bordet och stirrat sig blinda på statistik. Deras ytterst ovetenskapliga slutsats har blivit att systemet utnyttjas och bör stävjas. För att förenkla det hela baseras förslaget på en människosyn där individen är lat och inte vill arbeta. Därför skall man tvinga ut de lata parasiterna på arbetsmarknaden genom att ändra i systemet, samtidigt som de inte förändrar något i de andra systemen. Människor kastas ur ett system för att fångas upp av ett annat med andra regler och förutsättningar, exempelvis socialförsäkringssystemet där man måste sälja allt man äger inklusive sitt boende för att få del av försäkringen.

 Denna bisarra och ovetenskapliga form ökar klassklyftorna i samhället och tar ingen hänsyn till de långtgående effekterna. Kostnaderna för ett samhälle blir på sikt enorma, dels i lägre tillväxt beroende på minskad hemmamarknad och dels i sociala spänningar med ökade kostnader. Det mest bisarra är att vi vet hur en lösning skall se ut, bättre arbetsmiljö och ökat ansvar för individen på arbetsplatser och i det lokala samhället.

 Om man skall reparera en bil är det självklart att använda rätt verktyg, detta gäller även då man skall åtgärda något vi anser vara fel i vårt samhälle. Rätt teoretiska verktyg, tack!

Finansmannen Melker Shörling köper aktiemajoriteten i EM, står det till min förvåning att läsa i dagens pappersupplaga av DN samt på nätet i sydsvenskan. http://sydsvenskan.se/ekonomi/article557874/Schorling-satsar-i-mobelbranschen.html

Bakom denna nyhet finns en ännu större nyhet som inget forum har tagit upp. Jag skall kort förklara vad jag menar. I Sverige har vi haft något som kallas fackhandel. Fackhandel är när fler små företag går ihop i ett sorts kollektiv för att nå stordriftsfördelar, som större företag har. De olika fackhandelskedjorna som alltså tidigare bestod av en mängd samarbetande småföretag konkurrerade med andra fackhandelskedjor. Inom möbelbranschen fanns MIO, EM, Svenska Hem m.m.

När Sverige gick med i EU så ”glömde” man bort fackhandeln i de förhandlingar som genomfördes.

Enligt EU;s regler får företag inte gå ihop och sätta gemensamma priser, vilket är en bra grundregel. Inom övriga EU finns inte den konkurrentutsatta fackhandeln, vilket gör att även denna form förbjudits trots att konkurrens finns och är till gagn för handeln och konsumenter.

Fackhandeln är nu tvingad att konstruera om sig p.g.a. att staten ”glömde” denna företagsform. Den amerikanska formen franchise är dock tillåten. Skillnaden mellan dessa två organisationsformer är att fackhandel styrs av dess medlemmar som alltså är småföretag medan den andra organisationsformen styrs uppifrån av en ägare.

Vad vi behöver i Sverige är mindre företag som ges utrymme att växa, fackhandel var en sådan organisationsform innan den togs bort (exempel på företag som växt inom denna organisationsform är Stalands Möbler, Ols Möbler m.m.)  Istället så blir organisationerna toppstyrda där medlemmarna snart tappar greppet om sina egna företag och tvingas in under huvudbolagets riktlinjer då det gäller sortiment, prissättning m.m. sådant de tidigare kunde påverka direkt är nu stängt för dem. Lagar och förordningar skyddar huvudbolaget som man tvingats tillverka på grund av statens fadäs när vi gick med i EU, vilket innebär att de som burit upp den gamla affärsidén fastnat i en toppstyrd organisation.

Det dröjer naturligtvis inte länge förrän ekonomiskt starkare aktörer ser en chans att på ett billigt sätt förvärva denna tillgång.

Sverige har en av väst-världens starkaste koncentration av finansiellt starka familjer. Denna procent står redan idag för 40% av alla våra privata tillgångar. Dessa familjer är inga entreprenörer utan använder sitt kapital till att köpa upp starka idéer som andra utformat. Detta innebär att tillväxttakten av naturliga skäl bromsas upp eftersom de förvaltar vad som redan uppnåtts.

Försäljningen av EM visar på ett flagrant sätt hur staten hjälpt storfinansen att tillförskansa sig friska företag och samtidigt stoppat utvecklingen för en rad småföretagare.

Om detta skett medvetet eller gjorts av ren okunskap vet antagligen ingen. Vad vi vet är däremot att de olika partiernas ständiga löften om att underlätta för de mindre företagen inte stämmer.

Min fråga är alltså, varför har ingen inom media tagit upp att mindre företags organisationsformer förbjudits, när allt de ville var att få konkurrera på lika villkor?

Äntligen öppnas en chans att minska löneskillnaderna mellan könen, ta den!!

Våra duktiga journalister (det finns några kvar i vårt avlånga land) har under några veckor grävt fram uppgifter om de onormalt höga vinsterna inom de delar som säljs ut från vår allas offentliga sektor. http://www.dn.se/sthlm/stockholms-stad-soders-hemtjanst-saldes-inte-for-billigt-1.961302 Dessa vinster skall nu fördelas, vilket som vi vet görs av arbetsmarknadens parter. Arbetsgivare och arbetstagare skall komma överens i den kommande avtalsrörelsen.

Jag skall hålla mig kort för en gångs skull. Överskotten i den privata delen av offentlig sektor är som sagt orimligt hög (s.k. övervinster) och just i denna sektor arbetar till största delen kvinnor. Om de fackföreningar som finns här tar chansen så kan de nu hugga åt sig en stor del av kakan, detta måste göras innan staten reglerar avgifterna neråt d.v.s. denna avtalsrörelse är den öppning som kan förändra lönebilden för dessa grupper. Missa inte detta nu, kom inte och gnäll om ni låter detta tåg passera, igen.

Låt ekonomerna på era förbund beräkna övervinsterna så vet ni utrymmet i förhandlingarna. Svårare än så är det inte. Förfasas inte över lönegap, dessa finns redan i denna sektor, sjuksköterskors lönegap är enormt beroende på var de arbetar, vilken arbetsgivare de har.

Lär av bankerna, de fick pengar av oss skattebetalare. Direkt, utan att blinka användes dessa skattemedel för att öka sina vinster, som genom olika ekonomiska konstruktioner kommer dels anställda till del och dels hamnar hos aktieägarna samt till höga löner och bonusar för ledningens fromma. Om ni vill undersöka en sådan konstruktion för de anställda kan ni ta en titt på Handelsbankens oktagon.

Skäms inte, vårt moderna samhälle bygger på ”nån-annan-politik”  kryddat med en roffarmentalitet av oanade mått. Man slår mot de svaga oberoende om regeringen är röd eller blå. Jag skall ge några exempel… Alla tycker det är bra med sopsortering, men sopstationerna skall alltid stå någon annanstans. Alla vill ha hjälp av samhället på något sätt, vägar, sjukvård eller vad det nu kan vara, men ingen vill riktigt betala. Alla vill ha ett fritt samhälle, men när de skrivs att några få utnyttjar friheten fylls de flesta med åsikten att det skall regleras, eller rent av tas bort. Det mest flagranta exemplet är dock stöld av andras idéer. Skivindustrins talesmän skriker sig hesa över stöld av deras verk, samtidigt som de inreder sina hem och kontor med plagierade möbler utan att ens reflektera över de som faktiskt kommit på designen. Är det någon som tror på att de inte likt oss andra köper varumärkesplagiat när de åker utomlands? Konkurrens är alltid bra, så länge det inte drabbar vår egen plånbok. Vi skall ha billigare mat och billigare produkter och förfasas samtidigt över rovdrift och barn och/eller slavarbete.

Listan kan göras hur lång som helst…

Så ta för er nu, ni som arbetar inom dessa låglönesektorer. Tillfället kommer inte tillbaks. Tåget går denna avtalsrörelse. Jag kommer att hålla tummarna för er…

Återigen så blossar en debatt upp som inte riktigt vill djupna. De är konstigt att detta alltid sker i vårt avlånga land. Något är fel, då ansar man lite längst ut på grenarna, istället för att se de verkliga orsakerna som oftast finns längst ner i roten på det sjuka trädet.

Debatten denna gång handlar om privat eller offentligt ägande inom vård och omsorg. Problemet i debatten är att man jämför äpplen med päron, vissa förfasas över att den privata sidan gör vinster och att pengarna tas ut och omfördelas. De är våra skattepengar det handlar om, skall skattemedel ge orimliga vinster till privata företag i denna sektor?

 Låt oss gå till roten på detta problem. Varför kan privata företag göra ”övervinster” och snabbt räkna hem sina investeringar? Anledningen är dels det egna kapitalet (köpeskillingen) som är oroväckande lågt, den som sålt våra gemensamma tillgångar har alltså tagit ut ett för lågt pris och dels att den privata sidan har mycket lägre overheadkostnader (är effektivare m.a.o.). Roten till problematiken är alltså varför den privata delen är effektivare.

1. Svaret är incitament som betyder ”ekonomiska signaler”. I det offentliga ägandet så bestraffas effektivitet, det gäller all form av offentlig verksamhet. Blir organisationen effektivare så spar den pengar, vilket i en budgetstyrd organisation innebär mindre resurser nästa budgetår. Det gäller därför för denna organisation ”att göra sig av med sina pengar”. Eftersom alla organisationer (oberoende om de är privata eller statliga) har knappa resurser så kommer den offentliga att använda sin effektivisering till att öka sina egna kostnader för att göra av med överskottet. När normala kostnadsökningar kommer så ber man helt enkelt om mer pengar av det allmänna.  
2. I den privata delen tas effektiviseringsökningar ut i vinst. Dessutom så skriker hela signalsystemet att ständigt effektivisera på alla nivåer, hela organisationen är med i denna process. För att så mycket som möjligt skall finnas kvar till ägare så är den ekonomiska signalen (incitamentet) att ta ut pengarna på ett sådant sätt att så lite som möjligt försvinner (d.v.s. betala så lite skatt som möjligt).

Lösningen på problemet att effektivisera även den offentliga delen ligger alltså inte hos individen som oftast gör ett strålande arbete en och en, utan att ändra systemet som gör organisationen klumpig och ineffektiv. Inte med lagar och förordningar utan genom att förändra signalsystemen (incitamenten) och premiera kostnadseffektiva förändringar. Inte försämra alltså utan göra kvalitén bättre fast billigare. Det första som måste göras är att ta bort det vansinniga budgetförfarandet som bestraffar effektivisering. De offentligt anställda behöver en morot helt enkelt, duktigt folk finns redan. Svårare än så är det faktiskt inte.

Monopol

Jag ställer mig lite frågande till DN:s ledarsida. Jag skall ta ett exempel. På dagens ledarsida framför man åsikten att frihandel och ökande konkurrens skulle vara bra både för skattebetalare som konsumenter, vilket stämmer enligt de liberala marknadsmodeller som finns. Jag vill bara påpeka att ALLA modeller är en förenkling av verkligheten så att vi skall kunna förstå och få verktyg att arbeta med. Verkligheten är som alla vet så mångfacetterad att ingen nu levande kan greppa den helt. Detta gör att vi nakna apor ständigt kivas om hur denna verklighet ser ut och hur vi skall betrakta den.

Om jag läser dagens ledarsida (http://www.dn.se/opinion/huvudledare/europeiskt-fiasko-1.913197 ) och ställer den mot en ledarsida i veckan ( http://www.dn.se/opinion/huvudledare/shoppa-smartare-1.911553 ) så får jag inte ihop dem riktigt. Den gemensamma nämnaren är att konkurrens är bra, vilket tydligt framgår.

Enligt de liberala marknadsmodellerna innebär själva begreppet konkurrens att de som har bärkraft på en marknad slåss för att få marknadsandelar och därmed för sin överlevnad och förhoppningsvis en vinst som är den drivande kraften. I det perfekta liberala marknadssamhället där sund konkurrens råder finns många olika produkter/tjänster att välja mellan, för oss nakna apor. Det skall också finnas en massa olika sammanslutningar (företag) som tillhandahåller detta samt ur – ett socialliberalt perspektiv – att vi konsumenter har råd att tillskansa oss lite av detta. Detta är sett ur ett macroperspektiv, men det finns ett microperspektiv också.

Det är här jag inte får ihop det. I båda ledarartiklarna så finns en ton av centralisering. Stora enheter skall alltså vara bättre? I dagens artikel har man åsikten att jordbrukspolitiken är fel, enligt DN skall gigantiska multiföretag med enorm kapitalbas konkurrera med mindre jordbrukare på samma villkor (hur nu det skall gå till). Jag behöver inte raljera, vi vet alla att de små slås ut och med tiden får vi en oligopolmarknad (några få företag som styr en hel bransch), i detta fall får vi som konsumenter mindre valmöjligheter. GM mat (genmanipulerad) ger bättre avkastning, större jordgubbar med mindre smak alltså, den typen av produkter blir billigare och därmed mer vinstgivande. Färdigpackade varor där vi marknadsekonomer lurar kunderna med förförande förpackningar. Grönsaker som är helt felfria, helt runda tomater med mycket vatten i belysta snett uppifrån och sprayande vattendimma så att skiten ser aptitlig ut (högre pris går att ta ut om man inte plockar tomaten utan knipsar av en bit av plantan och låter en kvist medfölja ekipaget, då ser den ju så naturlig ut, eller hur). Gå in i en affär och titta skall ni se, framtiden är redan här. I ett sådant läge måste staten/staterna gå in och detaljstyra och/eller subventionera med skattemedel, d.v.s. sätta marknadkrafterna ur spel, för att marknadskrafterna skall fungera, moment 22 alltså. Här menar DN att det är fel att detaljstyra/subventionera.

Precis samma sak förfäktas i den andra ledarartikeln. En stor inköpsorganisation skulle alltså spara pengar åt oss skattebetalare? Problemet med denna centralisering är att större företag har resurser att låta sina säljare/anställda bekanta sig med inköparna i dessa inköpskonglomerat. Följden blir (vilket redan är fallet) att inköpare köper inom sitt ”nätverk”. Detta sker redan idag, nästan alla myndigheter köper från samma mycket stora företag som åtminstone i min bransch tar häpnadsväckande överpriser. Varor som kostar några hundralappar att tillverka säljs för flera tusenlappar. Företag bjuder på allehanda upplevelser till representanter för myndigheter. Trots att mindre företag kan visa att de kan sälja samma produkter till klart lägre priser så får de inte in ens en fot på denna marknad. För att skydda de större företagen ställer stat, landsting och kommuner speciella kravspecifikationer som är omöjliga att tillgodose för de mindre företagen, vilket beror på det enkla faktum att ett dygn bara har 24 timmar (det saknas resurser och kapital alltså). Vi går med stormsteg mot en oligopolsituation som fördyrar. Här anser DN att denna form där det detaljstyrs och subventioneras genom överpriser är rätt väg att gå?

Så vad menar ledarskadern på DN? Låt oss hoppas att de bara är okunniga för inte kan de väl tro att en utveckling mot oligopol skulle gagna vårt samhälle. Är de ens medvetna om att det är just detta som de förordar på ledarsida efter ledarsida.