Lennarts bloggsida

 Känslan av hämnd som i nästa sekund går över i vanmakt. Inuti huvudet känns det som en grå bubbla, där verklighet och fantasi rör sig som i gelé. Kroppen känns seg och det bor en förnimmad likgiltighet i bröstkorgen som gör magen stel och får hjärtat att bulta som om det ville ta sig ut, fly dit ingen sorg finns.

Du har tappat och förlorat ditt barn, ditt barn som du älskar, vill väl och dina känslor för detta barn går inte att beskriva med ord. Du har tappat det liv som skulle leva med dig och åt dig då du tynar bort i ålderdom. Gråta hjälper inte, inget hjälper mot hopplösheten i ditt hjärta.

Nää, det går inte att beskriva den vanmakt och skada en ensam förövare kan åsamka andra människor. Vad får dem att utföra denna livslånga tortyr på sina medmänniskor? Vad får dem att ställa ett högre ideal som åsidosätter allt som vi kallar mänskligt? Är hatet så starkt, hur uppkom det och varför?

Våra medier försöker febrilt att svara på dessa frågor. De famlar runt och söker återigen de enkla svaren. Internets avigsidor, högerreaktionära grupper som får fritt spelrum och hatfulla ideologier som målar upp de flesta medmänniskor som fiender. Slutsatsen blir att samhället inte fokuserat tillräckligt på detta hot och mer kontroll behövs av denna grupp individer. Enligt mallen är de alltid lågutbildade män med en stor portion av frustration. Konservativa som tar den enklaste vägen och vill förklara sina egna tillkortakommanden genom att rikta sitt hat mot någon annan grupp. Förklaringen låter lite väl enkel och generaliseringarna gör att det hela får lite av naivitetens skimmer över sig.

Terrorns medarbetare har en enkel livsbild där svart är svart och vitt är vitt. De som inte kommer fram till samma slutsatser blir fiender och avhumaniserade, ofta har de ett eget språk där färgningen av ord och argument uppfattas annorlunda än hos majoriteten av befolkningen. Detta är terrorns kärna, avhumaniseringen av tänkta fiender oftast av ord men ibland och alldeles för ofta av handlingar. Fiender uppdiktade eller verkliga som innehar någon form av egen agenda att störta, förstöra den sanning som är evig. Dessa måste förgöras och förstöras så att den verkliga sanningen skall segra, den sanning som finns i den subkultur där dessa individer befinner sig.

Här finns terrorn, i dessa enklaver, det kan vara regeringar i diktaturer som ser avhumaniserade fiender som bara vill leva sitt liv ifred, det kan vara ideologiska grupperingar som anser sig ha funnit den rätta vägen och alla som inte ser den är avskum som bör tas bort eller bara förlöjligas. Det kan vara små grupperingar som ser konspirationer små som stora som alltid bygger på att samhället de föraktar drivs av en egensinnad elit som kontrollerar nyheter och utför saker, har åsikter för att lura sig till fördelar på andras bekostnad.

Vi har alla sett och hört dem, bärarna av terror i fascistiska, nazistiska, kommunistiska samhällen där statsapparaten begått ofattbart grymma handlingar mot sina medmänniskor. Vi har sett dem genom historien i grupperingar som tar lagen i egna händer, från Srebrenica i vår tid till nikeupproret i Konstantinopel på 500-talet. Vi har sett dem hos religiösa fanatiker som tror sig få vägledning från en högre makt (alltid finns där någon eller några som måste tolka dessa ”budskap” och vrida dem i motsatt riktning från alla världsreligioners kärleksbudskap som format vår världsbild av rätt och orätt), de finns inom judendom, islam, buddism och kristendom. Och nu ser vi dem i de subkulturer som frodas i den moderna digitala världen där de förstärker sina vridna åsikter med en blandning av fakta och lögner, till en världsbild som för oss andra ter sig helt skruvad med höger och vänsteråsikter som får öronen att sluta sig en musslor.

Motmedlet är som Jan Stoltenberg så riktigt påpekar öppenhet och mer demokrati. Låta så många som möjligt vara med. Helst alla i samhället och låta alla åsikter luftas i ett så öppet klimat som möjligt. Här har vi i majoriteten en uppgift, att hålla debattklimatet på en rimlig och nyanserad nivå utan övertoner, för den skull behöver tonen inte skruvas ned så att det blir ett ryggdunkande. Gärna hätska debatter där de olika ideologierna ställs mot varandra och där fakta ställs mot fakta. Långsiktighet mot kortare temporära lösningar.

Ett motmedel som jag personligen tror på är att arbeta för ett mer jämlikt samhälle där de ekonomiska och sociala skillnaderna inte växer sig för stora. Som marknadsekonom inser jag att vi behöver ekonomiska och sociala skillnader i samhället för att skapa de incitament vi behöver för att utvecklas, men vår uppgift är samtidigt att se till att dessa skillnader inte splittrar vårt demokratiska samhälle i VI och DOM.

Utopia går aldrig att skapa, men riktningen för vårt samhällsbyggande måste alltid vara att så många som möjligt ska ha det så bra som möjligt utifrån de värderingar och kunskaper som vi har gemensamt.

Demokrati med mänsklig hänsyn alltså.

.

Människor blir mer individualistiska och strävar i allt högre grad efter självförverkligande. Detta skifte får naturligtvis politiska konsekvenser.  Tommy Möller Professor statsvetenskap DN Debatt  2011-03-12  http://www.dn.se/debatt/valet-av-juholt-ar-logiskt-utifran-opinionen-i-partiet

Ny partiledare, diskussionerna har gått höga om vänster eller höger, visionärer eller traditionalister. Klart är att de fortfarande inte hittat rätt, utan att förutsäga vad den nya partiledaren vill så verkar debatten som förde fram denna kandidat inte riktigt fått kläm på grundproblemet inom detta forna arbetarparti.

Ett av svaren till kräftgången som i stort pågått under de senaste 25 åren beror inte på ställningstaganden i det korta perspektivet utan i det långa. Partitoppen lever helt enkelt inte i verkligheten längre. I DN,s debattartikel utgår en statsvetare från de undersökningar som visar att människor idag ser sig som individualister. När vi tillfrågas om olika värderingar brukar denna hamna högst på listan.

Men det stämmer inte. Vårt beteende visar att vi blir mindre och mindre individuella.

Marknaden har förstått detta för länge sedan. Alla innecentrum byggs likadana, samma affärer med samma utbud. Vi vallfärdar idag till dessa mammonpalats och inhandlar samma saker.

Om ni byter ut ordet individuella mot ordet egoistiska så faller bitarna på plats. Vi självförverkligar oss genom att strikt tänka på oss själva, se om vårt eget hus.

Här ligger socialdemokraternas stora problem, likt oss så tänker de egoistiskt. Detta gigantiska parti har länge varit en karriärväg. När individen som nått någon form av makt så öppnar sig ekonomiska möjligheter, de tillfrågas om de vill sitta i styrelser, de är öppna för olika former av lobbyverksamhet som ger ekonomiska som personliga fördelar o.s.v.

Vi väljare är inte dumma och dessutom har vi faktiskt ett minne. För varje skandal av ekonomisk karaktär som har briserat över åren har förtroendet minskat. Kvar finns snart bara de s.k. gråsossarna, som likt en fåraskock följer partilinjen.

Jag kan ta några moderna exempel på egoismens följder…

• En f.d. justitieminister som sitter i styrelsen för ett amerikanskt bolag som tjänar pengar på utförsäljningen av vår välfärd och inte betalar sin skatt i Sverige.
• En fackföreningsledare som sitter i flera styrelser och tar ut ersättning utan att ens läsa årsboksluten
• Fackföreningsfolk och partiarbetare som tillskansar sig sommarbostäder och lägenheter från stiftelser som skall hjälpa behövande.
• Utnyttjande av kontakter då utförsäljning av allmän egendom görs i den marknadshysteri som pågår och kan ta ut enorma vinster på extremt kort tid.

Listan kan göras längre, det briserar små skandaler lite då och då. Problemet den senare tiden är att de inte reagerar längre, inte ens partiet själva.

Sakta har förtroendet naggats i kanten för partiet. Detta har gjort att ideologin och visionerna har hamnat i bakvattnet. De dagsaktuella frågorna har blivit viktigare, strategiska kortsiktiga beslut än viktigare. Allt beroende på att det långsiktiga förtroendet är borta.

Men, den som inte själv skulle utnyttja sin ställning för eget välbefinnande i en liknande situation kan ju kasta den första stenen.

Lite julrim

tomte

Midvinternattens köld är svår, tio små Nissar i djupsnö går.
Rävsax gömd under skynke vitt, knipsar Nisse av på mitt.
Livsandar snabbt för honom tryter, snart i eget blod han flyter.

Nio små Nissar i midnattstimma, traskar fram i månljustrimma.
Ugglan hoar i sitt näste, istapp faller tyst från fäste.
Nisse spetsas utav tappen, tomte ligger död på trappen.

Utanför dörren står gröten och ångar, åtta Nissars intresse den fångar.
Under stigande hunger fatet de nalkar, en stackars tomte på kanten halkar.
Han sliter, han kämpar, han svettar sig blöt, men sjunker likväl i kvicksandslik gröt.

Många springor stugan har, där sju små Nissar in sig tar.
Katten som bakom dörren ruva, slukar Nisse med hull och luva.
Resterna av Tomtehand, suger misse bort från hand.

Sex små Nissar mot julbordet ila, snabbt dom uppför bordsben kila.
När sista Tomten över kanten hasar, han tappar greppet och nedåt rasar.
Faller nedåt likt ett lod, mattan färgas röd av Tomteblod.

Tomtar fem i väldig iver, springer runt, ty hungern river.
Nisse snubblar på sitt skägg, faller rätt på knivens egg.
Lilla Nisse stackars saten, rinner ut i sillsalaten.

Fyra Nissar har festat på sill, och nu de törsten sin släcka vill.
Mot glöggen de ilar i samlad tropp, och tar för sig av varsin kopp.
Ner faller Nisse i glögghett hav, likt en skållad mandel hans skinn faller av.

Tre små Tomtar i granen svingar, mellan ljus och änglavingar.
Nisse sig för nära våga, snart han står i ljusan låga.
Doftar snart likt vidbränd stek, ångrar då sin lilla lek.

Två små Tomtar omkring sig tittar, då en smällkaramell de hittar.
Nisse ner på den då hoppar, men detta den ej då stoppar.
I tak, på golv, på gardin med frans, finns nu nisses hjärnsubstans.

Husbonn stiger upp i natten, för att kasta lite vatten.
Under husbonns tunga toffla, Nisse blir till krämig våffla.
Snön ligger vit lite här och var, inte en jävla Tomte finns kvar.

Läste just på socialdemokraternas sidor från deras tankesmedja angående självrannsakan. Partiet tappar i val efter val och tycks inte fatta hur de skall få stopp på denna kräftgång. I den senaste veckans analys från arbetarrörelsens tankesmedja görs en analys långt bak i tiden http://www.arbetarrorelsenstankesmedja.se/veckansanalys.aspx?id=1701

Analyserna är i och för sig bra, men vad som slår mig är det akademiska språket och angreppsvinkeln. Är det inte just detta som är socialdemokraternas stora problem? Grunden trodde jag i min enfald var att de är ett arbetarparti.

• Ett parti för lönearbetare helt enkelt, inte ett parti där ledningen blir styrelseproffs med oanade löneförmåner.
• Ett parti som står på den lilla mannens sida, inte ett parti som mer och mer liknar en intern karriärapparat som tappat sina rötter och inte visar särskilt mycket ilska över att en hel genaration ungdomar håller på att slås ut från det civila samhället.
• Ett parti som är en motkraft mot utförsäljningen av våra gemensamt uppbyggda samhällsfunktioner, och inte medlöpare till den kortsiktiga utförsäljningshysteri som pågår.
• Ett parti som för en politik där man ständigt diskuterar balansen mellan frihet, jämlikhet och broderskap. Förhållandet mellan staten (jämlikheten) och individen (friheten).
• Ett parti som vet varifrån man kommit och framförallt vet vart man ska, som inte fastnar i dagsaktuella sakfrågor som görs om till räkne exempel.
• Ett parti som klarar av att leda samhällsdebatten och inte bara svansa med.

Socialdemokratiska arbetarpartiet behöver reformeras från grunden, de måste inse att den ledning som finns idag inte har klarat uppgiften.  De måste rensa ut medlemmar som berikar sig själva med hjälp av den politik som de står för. De måste ta till stora yxan och sluta använda små mejslar, dutta och ha förståelse för medlemmar som utnyttjar sin politiska ställning.

Socialdemokratiska arbetarpartiet måste vända tillbaks till ett parti som står för solidaritet med de som har det svårt i vårt samhälle och sluta att vara så egocentriska. Se de enorma problem som finns på arbetsmarknaden och reagera starkt mot exempelvis urholkningen av vår arbetsrätt (läs utnyttjande av människor genom gratispraktik, bemanningsföretag o.s.v.)

Med andra ord, för att vända trenden måste SAP bli ett arbetarparti igen. Inte ett offentlighetsparti som styrs av egenintressen.

22 procent av dem som har ett jobb röstade på S. Andelen för M var 32 procent. Det är en observation som smärtar allra, allra mest, sade Mona Sahlin.

Det är nog dags att släppa fram nytänkarna inom detta parti som varit med att öka samhällsklyftorna under de senaste 30 åren.

Ser vi det från en tioårsperiod har de som tjänar mest fördubblat sin inkomst medan de som tjänar minst har stått still. Gapet ökar och med den de samhällsproblem vi ser idag. Ingen tjänar på detta i ett längre perspektiv hur konstigt det än kan låta.

Har humanisterna blivit naturalist-materialister? Eller har de helt enkelt gått hela vägen och blivit Solipsister? Frågan ställs på sin spets idag på debattsidan i DN ( http://www.dn.se/debatt/fel-att-bunta-ihop-manniskor-som-ateister-eller-muslimer-1.1168699 ). På samma sätt som debattören Elisabeth Gerle har jag reagerat på humanisternas rätt trånga synsätt (se tidigare bloggar) http://lennarts.bloggsida.se/?p=44  http://lennarts.bloggsida.se/?p=34 http://lennarts.bloggsida.se/?p=75

Att de kallar sig Humanister och samtidigt kräver tolkningsföreträde när det gäller hur samhället bör se ut och utvecklas, där ingen plats lämnas åt dem som har andra åsikter och ibland förlöjligas å det värsta. Där äldre tänkares verk förpassas in i ett sorts okunnighets träsk. Där alla tankar som inte faller humanisterna på läppen förlöjligas och hänvisas till ren okunskap eftersom vi vet mer idag, där de försöker renodla tanken i vad som är rätt och fel och där vetenskapen skall självgenerera bäde hög moralisk som etisk standard. Trots att utvecklingen i väst går åt motsatt håll. Visar att humanisterna själva är kontraproduktiva. De förfasas över ett tidigare tankemönster som de nu själva är med att skapa.

Ska man väcka debatt så ska man, vad sägs om att jämföra humanisterna med Sverigedemokraterna, vilket Elisabeth Gerle gör i sin debattartikel. Men innan jag går vidare låt oss titta på vad orden ursprungligen betyder. Humanism =livsåskådning som utgår från det rent mänskliga o. de mänskliga intressena. Naturalism: Benämning på åsikter som gå ut på att naturen är den enda sanna värkligheten l. att människan till sitt väsen helt o. hållet är en naturvarelse. Materialism: beteckning för åsikten att naturen icke skapats av Gud, utan har sin grund i sig själv. Solipsism = överdrivet betonande av det egna jaget; sjuklig stegring av egocentriska själsdrag (från latinets solus ”ensam” och ipse ”själv” som är ett låneord av okänt ursprung).

Vid läsandet av själva grundbetydelsen av ovanstående ord menar jag att de som idag driver den humanistiska frågan mer liknar materialister och naturalister än humanister. De vrider frågeställningarna så att all form av ”mythos” skulle vara av ondo. Mythos är motsatsen till logos som på vilken grund vetenskapen vilar, mythos är alltså inte logisk utan snarare en förnimmelse, känsla, upplevelse, något som finns utan att det går att förklara utifrån logiska resonemang alltså. Om denna ”känsla” är rätt eller fel är helt vannsinigt att diskutera, eftersom det helt enkelt inte går att göra. Anledningen till detta är att mythos inte är logisk utan dess motsats. Skall man då diskutera den utifrån ett svart – vitt förhållande, rätt – fel förhållande måste detta ske med logiska termer och även förklaras rationellt, vilket alltså är detsamma som logos. Mythos kan därför inte diskuteras utan snarare betraktas och utifrån betraktningen belysas. Mythos är alltså varken rätt eller fel, den bara är.

Hänger ni med? Låt mig ta ett exempel. Vi försöker med konsstycket att fånga friheten. Hur skulle då detta kunna utföras? Så fort den ringas in och fångas är det ingen frihet längre. Friheten går alltså inte att fånga. Så fort vi försöker kontrollera denna frihet så minskar den och skulle vi få tag på den och låsa in den så är den borta.

Så humanisterna har här ett problem som de löser med händelser, de förklarar en rad händelser som frukten av mythos. Händelseförlopp skulle enligt denna modell enbart bero på den världsbild som finns just vid det tillfälle händelsen skedde. Förstår ni svårigheten? Detta synsätt skulle då vara vetenskapligt eftersom ”ceteris parabus” råder (en översättning skulle kunna vara ”allt annat oförändrat”). Men samhällen är mer komplexa än så, och för att förstå vår samtid som vår historia får vi nog ta till all tankekraft som finns och har funnits. För att kunna ta till oss denna kunskap måste vi vara öppna mot andra tankemönster än våra egna. När detta sker så faller humanisternas argument ihop eftersom ”de har svaret” och med detta svar kräver tolkningsföreträde över andra som inte förstått vad de förstått. Detta är alltså i botten ett ytterst ohumanistiskt tankemönster eftersom det inte utgår från de allmänmänskliga tankemönstren. Däremot passar det väldigt bra ihop med både materialistiskt och naturalistiska tankemönster. I och för sig blir utövare av denna tankebild väldigt solopistiskt och egocentriskt, men det är en helt annan fråga… 

Tillhöra en minoritet, det vore något det! Tänk att få en egen gräddfil in i finrummen…

Jag menar jag skulle mycket väl kunna driva ett större börsbolag, typ  LM Ericsson eller ERICSSON som de numer heter. Jag är ju utbildad för det och trots att jag tillhör ”the small people” ( http://www.affarsvarlden.se/affarsjuridik/article791432.ece ) så är jag inte dummare än att jag förstår hur man skall använda den lilla teoretiska verktygslåda som finns. Om det kommer signaler från någon analysgrupp nerifrån från någon ointressant medarbetare om att marknaden viker, så ser jag till att ta ett beslut om neddragningar med sedvanlig osthyvelprincip. Jag väljer och vrakar lite bland alla de fina nya produkter som vi kan tillverka i framtiden som diverse utvecklingsgrupper tagit fram och läser in mig vad de jobbiga experterna säger om saken innan beslut fattas. Jag beordrar omvärldsanalyser och fattar beslut utifrån dessa (förra ericsson chefen, ni vet han som tycker vi andra är ”small people” läste antagligen inte dessa, därav hans uttalande om att den kinesiska Telecom industrin inte var något hot mot ericsson för några år sedan). Jag läser statistik, mjölkar produkter, utser stjärnor och lägger ner fabriker som vi mjölkat klart (jag vet att vårt språk ibland ter sig kaxigt för dem som inte vet vad som finns i min lilla verktygslåda).

Nåväl, det går att raljera hur mycket som helst över dem som valde rätt föräldrar snarare än visat sin kompetens. Det handlar alltså om en mix av omständigheter som, födelseort, kontaktnät, lite tur, utbildning naturligtvis och att visa ett lagom mått av självkänsla. Det gäller att ha samma jargong och åsikter som sin omgivning och inte som ”the small people”.

Men alla kan väl om de bara vill, eller?? Nja det finns statistik på rörlighet mellan klasser, den är trots den enorma utvecklingen från 50-talet och framåt rätt begränsad. Människor bliva vid sin läst *, skulle man kunna säga. Desto jämlikare ett samhälle är desto fler människor rör sig mellan de olika klasserna. De flesta tror att framförallt USA har stor rörlighet, statistiken visar dessvärre att de tillhör bland de sämsta i I-världen.

Även om Sverige ligger bra till i jämförelse är det tyvärr ändock relativt marginella grupper som gör s.k. klassresor.

 Men, det finns en genväg som heter kvotering. Det innebär att man kan gå förbi andra i karriären, allt jag behöver är att vara kvinna och/eller tillhöra en stackars minoritet. Så nu är det bara att leta i sina gömslor efter detta.

• Kvinna är jag inte så det går bort… Men kanske jag tillhör någon minoritet?
• Homosexuell är jag inte heller. Jag vet inte vad det är för fel på mig men jag tycker det verkar rätt ekivokt.
• Jag heter Lennart vilket inte är så bra för detta syfte för det finns 132 864 stycken till, de flesta vill inte bli kallade för Lennart så bara 29 615 stycken heter det. 78% av oss vill inte veta av sitt fina namn. Det är lite skämmigt därför har ingen döpts till det som förstanamn på över tio år. Så om jag håller ut kommer jag bli en minoritet med mitt namn…
• Min ålder kanske, nja det är 58322,5 personer födda samma år som jag och bor i Sverige. Undrar vem den där halva är, kanske det är jag i sådana fall borde jag verkligen vara i minoritet. En grupp för oss halva medborgare vore väl något att kämpa för, mig veterligt har ingen halv medborgare något styrelseuppdrag i ett börsbolag.
• Jag är svensk medborgare, men det är 20227 som är lika gamla som mig som är födda utomlands någonstans, själv tillhör jag de 97 186 stycken som är födda i Sverige. Ingen tur där alltså. Om ni tycker siffrorna haltar från de ovan så har jag här räknat både kvinnor som män i statistiken och bara män ovan.  När jag släktforskat har jag i och för sig en invandrad kvinna (från Ryssland) på 1600-talet. Hennes gubbe och min farmorsfarfarsfarfarsfarfar född 1686 hette Per-Jansson Brännare blev nesligen tillfångatagen vid slaget om Narva och förd som krigsfånge, såld som livegen (slav) och dog i fångenskap.  Men tantatluran måste varit ett rekorderlig fruntimmer hon gick med barnen från Ryssland till Kåge i Västerbotten där hon fick Per Brännares arv och gård. Hennes namn skrev inte den tjurige prästen upp så det kan bli svårt att använda detta som bevis på att jag tillhör de invandrades minoritet i Sverige. Den enda andra invandrande släktingen är ännu mer diffus, en utgrävning visar en obekant kvinna som var ”storman” och lades i hög under järnåldern, hon visar tydliga tecken på att komma från andra sidan Östersjön (Estland tror de med tanke på sammansättningen av bronset), hon låg på vår arvegård som numer är flyttad till Skellefteå stad (grandegodset i kåge).

Jag får helt enkelt ge upp, jag tycks inte tillhöra någon minoritet överhuvudtaget, om jag inte flyttar vill säga. Detta innebär till min stora förfäran att jag aldrig kommer att driva eller sitta med i styrelsen för något större bolag, trots mina eminenta kunskaper.

Jag borde känna mig överkörd, knyta näven i fickan och förbanna livets orättvisor, men jag gör det inte… Jag har det rätt bra, bra och intressant arbete, fantastisk familj för att inte tala om mina vänner. Jag borde känna mig sidostäppad men känslan som kryper fram ligger mer åt det nöjda hållet, något måste vara fel på mig…

* Beteckning för skomakares verksamhet; särsk. i uttr. bliva vid sin läst o. d., hålla sig till sitt skomakeri, äv. allmännare: hålla sig till sitt eget fack l. område (som man förstår sig på); i sht i ordspråket skomakare, bliv vid din läst!  : Svenska akademins ordbok: http://g3.spraakdata.gu.se/saob/

Mitt allra första arbete på Universitetet utmynnade i en modell för vad vi då kallade NIC-länder (nyindustrialiserade länder). Kort gick den ut på att två paralella ekonomier fanns inom samma skatteregion. Min slutsats var att dessa NIC-länder var tvungna att knyta ihop dessa olika ekonomier för att få tillväxten att lyfta. På renare svenska saknades en medelklass som är drivande inom ekonomin, och stimulans borde ske till denna grupp på bekostnad av storfinansen inom dessa regioner.

Till min stora förvåning ser jag nu ett Europa som börjar spjälka upp ekonomin i två skikt. Tyskland är det land som idag kommit längst i denna process som inleddes av Gerard Schröder (s) och fortsattes senare av Merkl (kd). Vad man gjort är att lätta upp regelverken i anställningsskydden, i syfte att öka rörligheten på arbetsmarknaden. Tyskland har idag en mycket liberal arbetsmarknadslagstiftning som gett goda resultat för staten (minskad arbetslöshet, mindre sociala kostnader o.s.v). På kort sikt är alltså denna form mycket framgångsrik.

Men vem får betala kalaset? Svaret är de som hamnar i det lägre skiktet. I Tyskland idag minskar de fasta anställningarna, visstidsanställningar, projektanställningar ökar och med en arbetskraftsreserv där fler arbetstagare konkurrerar om de arbetstillfällen som finns innebär detta att lönerna för dessa grupper rent generellt minskar. Eftersom Tyskland likt Sverige inte har lagstadgade lägstalöner utan låter arbetsmarknadens parter sköta lönesättningen så är nu vissa arbeten nere i ca 50 kr/timme eftrsom de saknar en organisation som företräder deras intressen. Det är denna växande grupp som betalar de minskade statsutgifterna med subventionerade löner.

Man behöver inte vara någon Einstein för att förstå att denna utveckling på sikt kommer att skapa friktion i samhället och ge stora sociala skillnader. Vi håller helt enkelt på att bygga upp en ny stor underklass i Europa. Vi vet att kostnaderna för samhället ökar när klyftorna blir större och att ingen långsiktigt tjänar på en sådan utveckling. Vare sig högern eller vänstern vill att detta skall ske, ändå sker det framför våra ögon idag. Någon förändring kommer antagligen inte att kunna ske förrän den breda medelklassen blir drabbade av detta utanförskap.

I Sverige går vi åt samma håll, fast med andra verktyg. Arbetslinjen gör att en rad människor får arbete, men inte normalt lönearbete utan subventionerade arbeten. Det viktiga är att hålla nere siffrorna, speciellt i år som är ett valår. Dessa människor får arbeta med en betalning som gör att det knappt går runt rent privatekonomiskt. Staten subventionerar arbetskraft som i stort sugs upp av större arbetsgivare, även inom den privata sidan. Detta snedställer konkurrensen och de miljarder som satsas bl.a. genom arbetsförmedlingen subventionerar större företag på bekostnad av de mindre. Systemet blir därmed kontraproduktivt eftersom tillväxtpotentialen i Sverige ligger just hos de små företagen som riskerar att slås ut av detta system.

Vad vi behöver är mer genomtänkta system, en lättning av arbetsmarknadens regler som de flesta kan stå bakom och under processen nogrant vara vaken för justeringar av de biverkningar som av naturliga skäl kommer att uppstå vid större förändringar. Vi måste även sluta med att vara så rädda för konjukturarbetslösheter som uppstår, utan börja se dessa som ypperliga tillfällen att öka utbildningsnivån i samhället. Skapa ett flexiblare samhälle helt enkelt för att under högkunjukturer stärka vår konkurrenskraft gentemot andra skatteregioner. Detta tjänar vi alla på, därför ska inte individen bekosta sådana förändringar utan vi skall gemensamt vara beredda att investera i vår skatteregions framtid.

Sveriges riksdag har röstat fram att det skedde folkmord i Turkiet år 1915 på Armenier, Assyrier, Syrianer, Kaldéer (ett assyriskt katolskt folkslag) och pontiska Greker.  Vad riksdagen inte uttalar är att det var en massaker på kristna under en mycket turbulent tid i Turkiets historia.

Turkiet, anser riksdagens ledamöter skall dras till skampålen och erkänna sina föregångares nid dåd. Finns det inte ett visst mått av hyckleri här???

 Vad det handlar om är en blodig historia då Turkiet ombildades till en nationalstat, en process nog så blodig som fler än Turkiet genomgått. Tidiga nationalstatsbygganden utgår ifrån att en viss skatteregion skall ha en gemensam bas. Det ottomanska riket var pluralistiskt och nu skulle Turkiet bli en ”modern” stat, en enhetlig sådan. Likt den process som fanns i bl.a. Frankrike så förföljdes de som inte passade in i ramen. Olika kulturella yttringar förbjöds och dess utövare förföljdes, i dess spår följde större som mindre massakrer (bl.a. så dödades de flesta protestanter som inte lyckades fly). Föräldrar fick inte prata sitt eget språk och kunde bestraffas om de offentligt gjorde det. Varför kräver inte Sveriges Riksdag att franska staten skall be om ursäkt för detta tilltag? Är Frankrike annorlunda än Turkiet? Varför gör man inget åt denna orättvisa? Hur var det nu med de olika språk som fanns i vårt eget land? Hur behandlade vi våra minoriteter?

 Av dem som röstade i riksdagen var många socialister, har de gjort avbön? Låt mig ta upp några folkmord som dessa kanske borde fundera lite på innan de begär att andra skall skämmas och dras till den offentliga skampålen…

• De ca 1,5 miljoner tyska civilister som massakrerades under krigets sista månader då forna Ostpreussen föll och folk försökte fly. (något vi inte ens får läsa om i våra historieböcker eftersom Tyskland förlorade kriget, vad nu dessa barn, kvinnor och pensionärer har med det att göra)
• De miljontals sovjetmedborgare som arkebuserades, kastades ner i gruvschakt eller fick arbeta till döds samtidigt som ett parti i Sveriges Riksdag hjälpte till att dölja oegentligheterna (Försiktiga beräkningar pekar mot fler än 20 miljoner människor)
• Utrotningen av Europas sista buddister eftersom de hade fel religion.
• Försök till utrotningen av Europas Tatarer (några överlevde dödsmarschen och återvände till Krimområdet)
• Utrotningen av Krimjudarna norr om Sevastopol.
• Utrotningen av Vietnameser (även de som bara liknade dem) i Kambodja
• Massakrer som sker just nu i koncentrationsläger i Nord-Korea (något att bita i för dem som hävdar att de skulle ha protesterat om de levt i Nazi-Tyskland).
• De stora massakrer (siffrorna här är väldigt suddiga, men kvalificerade gissningar som gjorts pekar mot 10 – 30 miljoner människor, offentligt i Sverige pratas fortfarande om några hundra tusen och ibland ännu mindre) som skedde i Kina på oliktänkande och icke-kineser under Mao (en del av dem som röstade i Turkietfallet var maoister i sin ungdom och därmed medskyldiga till detta).
• Nazisternas konstanta och fabricerade dödande av slaver under 2:a världskriget, dessa beräknas till ca 4-6 miljoner människor (enligt Roth en överlevande från Auschwitz som jag frågat gissade att var tredje tåg som kom in innehöll slaver)
• Japanarnas massaker i Nanking (hundratusentals människor dödades. De överlevande förföljdes senare av Mao varav ännu fler dödades)
• Engelsmännens massakrer på Indier under deras frihetssträvanden.

 Listan på dödande, folkmord och massakrer går att göra hur lång som helst. Nike-upproret då romare dödade germaner i tusentals, Napoleons massakrer på turkar, Svenskars massakrer på tyskar under 30-åriga kriget o.s.v. men vi stannar här…

 När Sveriges Riksdag på allvar börjar rota i historien så bör de ställa samma krav på alla och framförallt på sig själva.

 Man skall inte kasta sten i glashus..

Politiskt korrekts ursprung är från forna Sovjetunionen och användes under maktkamperna på 20-talet då stora utrensningar inom kommunistpartiet skedde. Med ordet menades att någon hade ”fel” åsikter och därmed kunde dödas eller avlägsnas från samhället. Partiet styrde och likt alla diktaturer så tåldes inga avvikande åsikter

Ordet togs framförallt upp av den Europeiska och Amerikanska vänstern i slagordsvokabulären när vänstern splittrades upp i en mängd schatteringar på 70-talet. Ordet användes huvudsakligen mot andra socialister. Nu började ordet spridas ut över västvärlden, från att ha en allvarlig innebörd så användes den mer och mer som ett utryck på personer som var lite väl nitiska i sitt ideologiska tänkande. Ordet fick betydelsen ”överdrivet renlärigt tänkande” och fick därmed lite av löjets stämpel över sig.

På 80-talet tog den Amerikanska högern över ordet och det fick en allmän spridning över kontinenten. Politiskt korrekt (political correctness) kom nu att användas emot nya ord som mitten och vänstern bytt ut för att de ansett de äldre orden stötande och/eller diskriminerande. Det mest kända är ”negro – black – african – afroamerican” som högern ansåg vara politiska omskrivningar och därmed politiskt inkorrekta.

Ordet kom till Sverige på 90-talet och används både av högern som vänstern och börjar här få den mer ursprungliga sovjetiska betydelsen och används då någon anser att debatten styrs mot dem eller den som har ”rätt” åsikter och andra åsikter inte får samma utrymme i debatten och i media. Den som anser att någon annan är politiskt korrekt menar att denna antingen har ett stort mått av självcensur eller inte är kapabel att ha egna åsikter utan följer strömmen.

Sverige är ett litet, rätt homogent land så att ordet fått denna innebörd är inte så konstigt.  Är debatten i Sverige styrd av politisk korrekthet då? Ja, vi har en förmåga att gradera olika åsikter i svart/vitt, rätt/fel. Man skulle kunna säga att vi är Platoniska, Platon skrev i sin ”lagarna” att åsikter som avviker för mycket från konsensus är det ingen idé att framföra, något vi tydligen anammat…

Jag är kluven

Jag måste erkänna att jag är kluven i den debatt som nu seglat upp. Rut och rot, hjälp med lättare arbeten som vi normalt alla klarar av själva, nu subventionerade av staten.

Visst kan man diskutera med sig själv på en lägre nivå, ifrågasätta om vi skall ha pigor och drängar, men å andra sidan är det väl bra om en högt utbildad arbetar med det han/hon ska istället för att snickra ihop en uteplats. Men å andra sidan har vi alla rätt mycket fri tid och vad gör vi med den? Är det OK att gå och putta på en golfboll och låta en statssubventionerad piga samtidigt städa ens hus eller lägenhet, eller en dräng slå i några spikar och bygga ut huset (båda är löjligt enkelt att göra själv)?

Rotavdraget, eller drängavdraget har inte rört upp riktigt samma känslor som Rutavdraget eller pigavdraget. Anledningen till detta förstår jag inte och kan därför inte bemöta den. Visst finns det människor som föds med tummen mitt i handen, men det finns säkert lika många soffpotatisar som aldrig städar. Att båda grupperna skulle klara av att utföra praktiska uppgifter är helt klart, såtillvida de inte har handikapp eller är sjuka på något annat sätt.

Och ser man på, det är just här skiljelinjen går mellan de borgerliga och oppositionen.

Om jag däremot går lite djupare in i problematiken undrar man varför vi har så stort behov av dessa tjänster? Vi har, eller snarare skulle ha tid till detta, men har vi det? Samhället går mer och mer mot ett prestationssamhälle där tiden hemma blir mindre och tiden på arbetet längre.

Våra närmaste bekanta och släktingar bor idag rätt långt ifrån varandra, så hur visar vi att vi är lyckade och skaffar oss status i vår grupp? Vi är tyvärr fortfarande nakna apor och har naturligtvis det beteendet kvar. Utvecklingen går mot att skaffa olika markörer för att visa detta, boende, bilar, kläder, resor, fritidsaktiviteter m.m.

Hjulen snurrar på och vi skaffar fler markörer som tar tid, de skall skötas och fejas. Den tid som blir över efter att vi arbetat ihop de rätt onödiga markörerna går helt enkelt åt och för att hänga med i dansen måste vi skapa ny tid. Vi köper in tjänster som finns på den öppna marknaden, förr gjorde vi det svart, nu subventionerar staten det hela så det svarta har blivit vitt. Här är anledningen till att 3 av 4 av oss tycker att det är en strålande idé att använda skattepengar för att vi dels skall slippa vad många anser vara tråkigt arbete och dels skapa mer tid till oss att göra annat som andra förhoppningsvis reagerar positivt på. En del blir ju avundsjuka, vilket nästan är bättre, för då är man ju verkligen lyckad. Det är inte bara larv, vi mår kortsiktigt bra när vi lyckats skrapa ihop till något som vi tror ger status, vem minns inte känslan, lukten av den nya bilen som rätt fort falnar i ändlöst tvättande och fejande av denna tingest. På längre sikt kommer den tråkiga vardagen in, men på kort sikt får vi en kick av det, enligt den forskning som är gjord.

Problematiken med rot och rut är alltså vårt sätt att leva och vårt sätt att se på varandra i den grupp vi tillhör. Så länge som vi högaktar det prestationsinriktade samhället kommer denna marknad att bestå, antingen svart eller vitt för den som har råd och/eller prioriterar att betala för den.

Istället för att med skattemedel subventionera några familjers badrum och utföra dem i de modernaste snitt för att imponera på någon, kanske vi skulle sätta hantverkarna i något mer samhällsnyttigt som att bygga bostäder t.ex.

Istället för att någon springer runt och städar hemma med skattemedel kanske dessa personer skulle få anställning inom hemtjänsten och hjälpa de som faktiskt har behov av det.

För att detta skall få allmänt gehör krävs dock att vi själva slutar jaga runt i ekorrhjulet och ser varandra mer från insidan än utsidan, så jakten efter tiden består nog någon generation till…